Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V (XXXII) - Öfversikt af den nyaste Litteraturen - [25] Strauss, Sola. Predikningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
som har intet annat slut än i träsk och moras, är rörelsens
konungsliga väg, Guds väg.” — Så ropar äfven han med eld
och värma sitt framåt. Så uppmanar äfven han i ädelsinnad,
Apostolisk humanitet: ”hvad sannt är, hvad ärligt är, hvad
rätt, bvad kyskt, hvad ljufligt, hvad väl lyder; är någon
dygd, är något lof — i uppfinning, i konst, i vetenskap, i
det husliga och folkslifvet, i utvertes gerningar och inre rö-
relser; tänker derefter!” Men han bjuder att ej stadna der-
vid, utan i heligt mod fara efter det högsta: Rättfärdighet.
Menniskans rättfärdiggörelse utan gerningar för Christi
skull allena, denna den Lutherska bekännelsens centraldogm,
med hvilken alla de öfriga sammanhänga, såsom föregående
eller härledda, detta vår kyrkas heliga palladium, utgör huf-
vudföremålet: för dessa strängt theoretiskt hållna betraktelser.
Men de: äro långt ifrån endast en precis framställning af en
gifven Ortbodoxi, nej! just derigenom, att de tillika äro
tagna ur den personliga erfarenhetens innersta djup, uttala
de den anda och det lif, som innebor den Evangeliska: kyr-
kan såsom sådan. Med den förenade ömhetens och sannings-
kärlekens eftertryck beifrar Förf. den sjelfgjorda föreställnin-
sen om: Gud, såsom en abstrakt kärlek, utan rättfärdighet,
en villfarelse ; så mycket mer: värd att tillbakavisas, som den
är mera allmän än någon annan. -”Den Gud, som icke är
rättfärdig, är endast en afgud, som menniskan i sitt eget
bjerta upptänkt. Det är våra dagars grundvillfarelse . . . det
är orsaken till vekligheten, slappheten, sedeslösheten, att man
går omkring: ordet om Guds vrede, ’ eller alldeles förnekar
dess sanning.” Afven hos oss skulle möjligen Neologismens
Apostlar lyckas i sina försök, att till lära upphöja denna mo-
dernt filantropiska, med den gamla menniskan klemande, men
all sann och djup försoningsfröjd utestängande åsigt, så framt
ej Skriftens klara ord i denna punkt funne ett alltför starkt
gensvar i det församlingens medvetande, att ”Gud dock är
en nitälskande Gud och för de ogudaktiga en förtärande eld.”
Han fortgår att belysa och nedrifva de förskansningar, hvari
menniskan vanligen, drifven af oaflåtlig, fast ofta oförstådd
längtan efter rättfärdighet, tager sin tillflykt, blottar med fin
méenniskokännedom och själaläkarens skoningslösa ärlighet alla
egenrättfärdighetens, den falska andlighetens illusioner,
skildrar mästerligt den Fariseiska verkhelighetens förskräckliga
förblindelse och berusning. Den Pelagianism, som ej nu först,
utan i alla Christna kyrkans tider, under tusen vexlande for-
mer, framträdande med mer eller mindre anspråk och tjus-
kraft , gått vid sidan af den rena, ödmjuka tron; tvingas här
med sanningens kraftiga bevisning till sjelfpröfning och sjelf-
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
