Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI (XXXIII) - Öfversikt af den nyaste Litteraturen - [31] Förslag till Straffbalk. Stockh. 1844, — om verkställighet af fängelsestraff Ib. s. å. — Förslag till författning om nya Strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, jemte Underdånig Anmälan om Grundlagsförändringar och förslag dertill, ib. 1846
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
450
och sämre folk. Härifrån göras dock två undantag , som för-
tjena att närmare betraktas.
I 6 Kap. 6 8. af 1832 års förslag stadgades, att man
vid bestämmandet af böter skulle göra afseende å gernings-
mannens större eller mindre förmögenhet efter hvad derom
allmänt kunnigt vore. Detta stadgande har blifvit af Lagbe-
redningen uteslutet. Om man härtill kan uppgifva såsom skäl,
att Domaren för att vara samvetsgrann, borde på siffran känna
den brottsliges förmögenhet och sålunda mer än tillbörligt in-
tränga i den enskildas angelägenheter, samt att domaren al-
drig kan undvika misstag och i de flesta fall måste döma efter
sett ofta otillförlitligt rykte, så förlora likväl dessa invändnin-
gar all vigt :vid närmare betraktande.
Intet straff är nemligen så relalift, drabbar den brotts-
lige så olika som böter. Tre Riksdaler (i silfver) är en större
förlust för den fattige arbetaren än lika många tusen för den
rike. Det kan ej vara rättvist att då ådöma dem samma
bötesbelopp för enahanda förseelse, men full rättvisa är det
första, en lag bör eftersträfva. Till och med om man lemnar
Domaren öppet att lämpa bötesbeloppet efter förmögenheten,
"kan man ändå ej ernå full rättvisa, ty skillnaden emellan en-
skildas förmögenhet är större än emellan 1 och 4100, som i
allmänhet utgöra maximum och minimum för böter. Man kan
"ej heller med :skäl frukta för "Domarens godtycke, då man
lemnar och lemnat så många andra vigtigare ämnen åt detta
så kallade godtycke. Våra grannar Norrmännen hafva ej tve-
kat att upptaga stadgandet om afseende å olika förmögenhet
i deras nya lag (Norges Criminal-Lov af den 20 Aug. 1841
6 Iap. 3 $.). Stadgandet är ej beller nytt eller okändt i
"vår lagstiftning: man finner det redan å Kongl. Förordningen
om Köpehandeln af den 11 Aug. 1580 8. 12. Stället är upp-
lysande; Det stadgar bestämda böter för befallningsman, fog-
"de och prestman, som förtiger "honom veterlig landthandel.
Först då det gällde borgare och bonde fick Domaren lämpa
-bötesbeloppet efter förmögenbeten. Mäånne man ej häraf kan
finna någon ledning för: bedömandet af rätta orsaken, hvar-
före Lagberedningen uteslutit stadgandet? Ware det långt
ifrån oss att härigenom klandra dess ledamöter. Att de bafva
både insett och velat det rätta i förevarande fall synes bäst
eraf, att föreskriften finnes i 1852 års förslag. Men de tor-
e äfven hafva funnit, att frågan är politisk och att dess bort-
— Tagande kunde vara ett vilkor för att lagförslaget skulle vinna
framgång hos Ständerna. Det skulle emellertid glädja ’oss.,
"om nationens lagstiftare återinförde stadgandet, och derigenom
"visade, att Lagberedningen misstagit sig i sin föktlodar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
