Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI (XXXIII) - Öfversikt af den nyaste Litteraturen - [36] Braun, v., Bror. Poetisk Kalender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AT
blandning af skämt och allvar, isynnerhet den sednare med
sin verkligt rörande, sorgblandade lustighet. "I ”Besöket”, ett
litet stycke, såsom det tyckes, i hast nedskrifvet på pappe-
ret, men en godbit i sitt slag, förekomma flere drag af hu-
moristiskt snille. ”Sorgen”, en fru, den skalden, förmodligen
för dess af de många filantropiska sällskaperna obemärkta för-
tjenster om gamla barns uppfostran, slutligen adlar till ”von
Sorgen”, besöker honom och förehåller honom ”lek och skämt”
och lättsinnigheten att gnola ”Bellmans fula visor jemt”, till-
läggande: (Den Bellman, som jag hatar mer än döden, för det
han ej lät kufva sig af nöden!)”, hvilket skarpa omdöme hon
likväl, såsom elt fruntimmer af god ton, vill bafva utsagdt i
parenthes. Men mellan skalden och ”Medusan” uppkommer
ingen förtrolighet: när hon tror sig hafva sagt allt för att
vinna honom och öppnar famnen, sägande med dogmatiskt
eftertryck: ”kom! lär. dig lifvets hemlighet — att sörja!”
finner hon: sig bedragen. Han, lik mången annan bortskämd
och otålig. sorglöshetens och nöjets fosterson, som smugit till
sig sin hatt och redan står på ett ben i begrepp att fly, af-
färdar gumman helt snöpligt och oförväntadt. Ty slutet blef.
såsom skalden sjelf berättar:
”Förlåt mig”, blef mitt svar, ”jag aldrig vet
En sak mer ledsam än en hemlighet” m, m.
hvarefter de åtskilldes.
”Sång på första Maj” är ett stycke af oblandad munter-
het. Skalden är här yr och lekande; Bellmannisk, men utan
härmning, hvilken stundom röjes hos Dalgren, och utan re-
flexionens qviekhet, som en gång förledde den) sednare
skalden att låta en af Bellmans Bacchimän gå omkring i det
gröna och bjuda små blommorna bränvin. Hos v. B. är
allt glädje och natur. Och munterheten så innerlig, stämnin-
gen så ädel, att man knappt märker, att dithyramben faller
till qvickhet:
: ”Skalden, som skapat poecmet Natur,
Eger i solen en — ”känd signatur.”
”Den blygsamma” är ett stycke, deri han slutligen blottar
och oblidkeligt gisslar fallna koketters förställningskonst. Vi
hoppas, att han i denna mera poetiserade, än poetiska be-
rättelse mindre varit ”genre-målare”, än road af att fram-
ställa en sällsamhet, en enstaka händelse. S
Om de båda sista styckena medgifver utrymmet endast
några ord. Det första ”Hanka, dramatiserad folksaga, för-
sta händelsen i fem taflor” är ganska läsvärdt. Det äger verk-
ligt komiska belägenheter: Dess läsning väcker önskan, att
snart få se den andra, hvilken Förf. också, ehuru villkor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
