Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII (XXXIV) - Öfversikt af den nyaste Litteraturen - [40] Annales regum mauritanie - - - edidit Car. Joh. Tornberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
landsmän: predika "trom på en enda Gud (Tewhid) och gaf åt
de anbängare; som allt talrikare samlade sig kring. henom
namnet El-Mavuhhedin (bekännare af Guds enhet, Unitarier);
sedan rådbråkadt till Almohader. Som så många ändra utgaf äfven
han sig för Mehdi, den af Muslemin väntade andlige ledahön.
och förkunnade förbannelse och död öfver Murabiterna, som
i: sina åsigter om Guds: enhet: tillåtit. sig afvikelser från den
stränga orthodoxien, och dessutom stodo i vägen för äf-
ventyrarens politiska: afsigter. På samma sätt som Murabi-
terna i Jusuf ben ”Taschfin hade egt sin starka verldsliga arm,
så. utvalde: sig. Medbi till utförare af sina vidsträckta planer
den väldige Abd:el-Mimen, som både ur Afrika och Spanien
bortjagade Murabiterna. Abd-el-Måmens afkomlingar styrde
Vesterlandet i 152 år. "Den makt, som af dynastiens stiftare
blifvit lagd i: händerna -på de äldstas eller Stamchefernes råd,
visade sig redan ganska tidigt förderflig för thronen.; Sjelfve
af olika stammar, kunde sällan desse ädlingar ledas af enhet
i. sina beslut, och en förfärlig tid af mord och nöd blir snart
en följd af dö styrandes söndring. Ännu en gång böjer den
stora Zenåta-stammen sitt hufvud; men det är nu en annan
gren, som växt ut under de sista seklerna, och som år 6140
[1215, 4]: under namnet Merinider träder fram ur öknarna i
Sidjilmesas” granskap; De fruktbara nejder, som längre fram
icvester möta deras blickar, locka dem att taga landet i be-
sittning och de svaga Muvahhiderna förmå ej drifva dem till-
baka. Efter långvariga krig. faller ändtligen 667 [1268,; 91
Marocco i segrarnes våld, hvilka tagit sitt säte i Fes. Det är
dock ej längre samma milk andas som förut lifvat de fana-
tiska skon > dem: Jusuf ben Toschfn och Abd-el-Muämen förde
till blodbad och segrar. Förf. söker visserligen att förhöja
sina samtida konungars ära och makt; men de ströffåg, som
Möniniderna esömetfast företogo i Spanien och Portugal, likna
mera plundrande röfvarhopars framfart, än plaitmässiga eröf-
ringskrig. Med"726, då ännu Othmån, den sjunde konungen
af denna ätt, regerade, slutar författaren sitt arbete:
Detta är i korthet innebållet af boken, som under titeln
HRartas åtnjuter ett stort anseende i sitt hemland. Emellertid
har det ännu icke lyckats att om förf. erhålla några andra
underrättelser, än de, hvilka kunna sammanletas ur denna hi-
storia. Till och med hans namn är så till vida osäkert, att
handskrifterna uppgifva det olika; dock anser utg. det på ti-
teln först nämnda vara det enda riktiga. Stilen är med få
undantag enkel och lånvgt skiljd ifrån den svult, som är så
vanlig. hos författare: öfver Afrikas och Spaniens: historia, och
ganska ofta: gör deras skrifter till en oändlig: kedja af gåtor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
