Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I - Å—m. En blick på Astronomiens öden och framtid. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|Kven, och New lon dröjde icke att tillämpa den på alla de
problemer, värt planetsystem erbjuder. Han visade, att himla-
kropparne måste röra sig i en ellips, parabel eller hyperbel,
\ hvars brännpunkt eentralkroppen befunne sig; utvecklade de
inbördes perturbationer, kropparnc ulöfvade på hvaranrira; be-
stämde deras massor o. s. v.; med ett ord, ban lemnade sina
efterföljare blott att närmare utveckla och noggrannare be-
stämma de fiesta fysiska Astronomiens problemer. Många af
dessa blefvo visserligen blott antydda, andra åter ofollstan-
digt eller till och med oriktigt lösta, men alla utan undanlag
hafva de sedau funnit sin fullständiga lösning i den af New-
ton*) uppställda lag: att materiens minsta delar attrahera
om och tyngdslagen innekålles i den Keplerska, på savnvna salt som
ett allmännare begrepp alltid återfinnes i det subordinerande species-
begreppet, så Sr det allmänna begreppet derigenom icke gifvet i med-
vetandet. Dessutom uttömmer den Keplerska lagen ingalunda kela at-
traktionslagen, sådan den uppfattades af Newton; den är också blott
approximativt riklig ocb beböfver korrigeras för den attraherade och
den attraherande kroppens massor. Hegels deduktion af tyngdslagen
(Siler blott för cirkulära banor; den var bekant redan för Green, Wal-
lis och Halfey, och Newtons förtjenst är dervid ingen. Dessutom var
det ännu, såsom vi ofvanföre visat, ett stort steg, ifrån det lagen var
bevisad gälla für planeternas banor, till det att uppvisa densamiua vara
en allmän naturlag. Det var äfven först flera år sednare, som New-
ton lyckades att finna dess allmängiltighet. Hegels ”Princip der Per-
turbationen” känner Astronomien icke; planeternas perturbationer inne-
fattas likaväl som de Keplerska lagarne i den allmänna tyngdslagen.
Hrad Hegel sedan talar om centrifugal- ocb centripetal-krafterna, är
att fakta mot väderqvarnar; ty någon ”selbstständigen Centrifugal-wie
Centripetalkraft” antager man icke i Mekaniken. Slutligen söker Hegel
att förklara pendelns långsammare svängningar under Æquator af en
starkare attraktion till ”der perpendieularen Linie der Ruhe”; detta är
kanske filosofiskt riktigt, men matbematiskt taget måste en sådan at-
traktion göra pendeloscillationerna kortare. Jfr. Hegel, Encyclopédie
g. 270.
*) Newton skall hafva gjort sin upptäckt omkring år 1666, men
fortt sednare blef den publicerad i bans arbete: Philosophiæ Naturalis
Prineipia mathemalica, som utkom i slutet af år 1667. Newton föd-
des 1042, samma år, Gallilei dog; var under 27 års tid Professor i
Cambridge ocb blcf år 1696 föreståndare för myntet i London; dog
1727.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
