Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [3] Schröder, E. A. Handbok i Philosophiens Historia. Första bandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hos flere bland dem är ofattligt (t. ex. atomerne och homoSo-
merierne), då deremot Pythagoreerne och Eleaterne bevisa sin
idealistiska karakter dcrigenom, att de endast åt det eviga och
för anden tillgängliga — talet, tanken — tillerkänna rangen
af väsendlligt. ”1 talet finnes intet svek (ÿevâoç) eller afund
ty&ovoç) såsom i den oskäliga och oförnuftiga naturen”, är en
af Hr S. anförd pythagoreisk sats, som klarligen uppenbarar
denna riktning åt det beständiga och för anden åtkomliga,
som äfven innebor i Parmenides* sats, att ”icke utom det va-
rande , hvari det uttalar sig, skall den finna tankat.” — Här-
med vilja vi dock ej neka, att den indelningsgrund, Hr S. föl-
jer för uppställningen, är vida förmånligare och derföre att
föredraga, ulan vi hafya blott trott oss kunna påstå, att den
icke hindrar erkännandet af den ofvannämnda sammanställ-
ningen.
Uti Forf:8 framställning af de för-sokratiske filoso ferne
fasta vi oss först vid hans påstående, att Anaximander skulle
hafva tänkt sig tingens mångfald potentielt (till möjligheten)
inneboende substansen. Häremot ställer sig den vigtiga om-
ständigheten, att möjlighet (âuyap*ç, potentia) är ett begrepp,
som hos denna periods tänkare sä rent af saknas, att denna
brist just utgör en bland grundkaraktererna på deras filosofe-
rande. Tydligast röjer sig frånvaron deraf hos Eleaterne, hvil-
kas förnekande af uppkomst och undergång just grundar sig
på deras okunnighet om det möjliga och deras deraf följande
förväxling af detsamma med intet. Men äfven de öfriga för-
sokraterne visa alldeles samma obekantskap och likgiltighet för
detta begrepp. Sä t. ex. tillkännagifver Thaïes’ och Anaxi-
menes’ förklaring af lingens uppkomst genom ”förtätning och
förtunning”, att de endast förmådde tänka sig en enda modus
existendi, nemligen verkligheten, eller att de ej voro i stånd
att erkänna några andra substansens förändringar, än sådane,
hvilka låto förena sig med antagandet af dess hela och bestän-
diga verklighet (aktualitet). Alldeles detsamma är ock förhål-
landet med Heraklit, som visserligen ser djupare än alla de
öfriga, men dock endast så till vida frigör sig från den eviga
materien^ att hau i motsats till dem antager en ”förvandling”
d. v. s. förintelsen af det varande och uppkomsten af ett icke
varande. Men äfven hos honom finnes ej det verkliga förut
till i möjligheten, utan det verkliga ensamt är, ehuru det o-
upphörligt förintas, sådant det är och blifver hvad det icke
varit. Att af Pythagoreerne möjligbetsbegreppet ej heller ut-
talas, är bekant. Andtligen finner man, att atomisterne och
Anaxägora8 icke förstå att tänka sig urämnet såsom möjligt,
utan i stället måste fly till antagandet af en oändlig mängd ”i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
