Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [10] Wieselgren, P. Sveriges sköna litteratur. En öfverblick vid akad. föreläsningar. Första delen: Kyrkans sköna litteratur. Förra häft. andra upplagan, öfversedd och förbättrad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frid, tåsom hägnet for fredliga näringar kallades — har dock
hemsökt jorden, och det välsignade verk begynner, hvarige-
nom de saktmodige skola henne besitta. Ur templet höjer sig
lofsången, ur skogen klingar vallvisan, i borgen som i hyd-
dan ljuda sagan, riddarvisan, kärleksqvädet. I vår dunkla
medeltid ligger värt ungdomslif; oaktadt förvirringen på ytan,
i djnpet fullt af en slilla förkofran. Här begränsade och stad-
gade sig Svensk lag och sed på frihetens i Norden uråldriga
grundval.
Hr W. jäfvar ej denna teckning; tvärtom: vore ej första
upplagan af hans bok äldre än Litteraturbladet, skulle man
fro honom sysselsatt med utförande af Geijers antydningar.
Ty, enligt Hr W., uppväxer Sverige med Medeltiden
”från Vikingåldrens vilda naturtillstånd till ett Euro-
peiskt samhälle”, och ”undret af denna hastiga förvand-
ling förklaras ej nöjaktigt af det näsrynkande sätt, på hvil-
ket man i allmänhet behandlat denna tidens bildningshistoria,
hvilken, såsom på förband minst bearbetad, var mest i be-
hof af en grundligare behandling.” Må den bearbetningen
ej längre försummas ! Hr W. har för sin del lemnat en vae-
ker gärd.
Några ord, 6om vi hos Förf. högt värdera såsom vitt-
nande om sanningskärlek, ej bemängd med det gängse ur-
skandinaviska skrytet, ehuru de ej uttalas utan en sidoblick
på ”nationalkänslan”, äro följande: ”En bekännelse må vi af-
lägga inför verlden: Solen lyser på oss från andra län-
der. Var bildning var alltid ett återsken af den trans-
baltiska. Det är nu först vid vår bildnings midsommartid,
som solen börjar att lysa från norr till söder. Vi såra såle-
des icke nationalkänslan, sem underkastar sig lika ödmjuk alla
följderna af landets läge, när vi, sanningen likmätigt,
oftast måste framställa den andliga bildningens utvecklings-
grader under namn, som vittna om andra länders inverkan på
vår religiösa uppfostran.” Förf. lemnar nu en grundritning
till hela vår kulturhistoria, och anmärker, att då all bildning
har sin grund i beröring och umgänge, och då sambandet
med andra folk i sin högsta liflighet frambringar Greker, Ro-
mare, Fransmän, Engländare, men bristen derpå alstrar Sa-
mojeder och Peschärä, så måste det, som ersatt de menliga
följderna af vårt insulära läge, som hvälft en brygga öfver
bafvet för ideernas MuspelsÖner,’ varit af stor vigt i vår na-
tionella uppfostran och bestämma dess epoker.
Dessa sednare bestämmer Förf. till fem: I) Folk van-
dringarne. ”Infödingarne bli undanträngde vildar, som dra-
ga upp mot bergen och hatas som troll. Eddacplturen fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
