Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [19] Hahn-Hahn, Ida. Två Fruar, Roman, fritt öfversatt och bearbetad af Författarinnan till Kusinerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försmår äfventyret af ett försök i ralet af nytt föremål for sin
kärlek, gifvit verlden en bättre skänk, än den Baron Abrenkeim
erhöll i gåfvan af ett till hälften förbrunnet bjerta. Af hen-
nes natur hade man väntat resignation och belåtenhet i utöf-
ningen af moderliga pligter. — Hvad berättelsen angär, har den
bär och der tycke af en lärodikt, ehuru i mer eller mindre
episk omklädnad. Författarinnans siyrka i detta arbete ar icke
känsla och fantasi, utan skarpsinnighet, verldskännedom ocb
reflexion.
Men betraktom nugot närmare Cornelias bild. Huru skil-
dras denna qvinna? såsom i början sä sluten, sa outvecklad,
så försänkt i beundran och kärlek för sin roan^ alt hon af yt-
liga umgängesmenniskor och betraktare till och med ansågs för
något inskränkt. An sedan? då mognaden börjat inträda, så-
som en af naturen ovanligt väl utrustad qvinna, med stor
tankegåfva och karaktersstyrka: som älskade sin man ej blott
af böjelse, men äfven af grundsats. Hon egde i stort mätt
känsla, vett ock allvar; ocb denna qvinnas hela innerlighet
och kraft uppgick i hängifvenhet för maken ; boa en sådan
qvinna måste kärleken vara stark, själens intryck outplånligt
och oförbytligt. Sådan tyckes den vara, dylika varelsers psy-
chologiska sanning. Icke desto mindre befinnes denna Corne-
lia, efter flera års äktenskap, och sedan hon blif’it mor och
var medveten af att snart åter blifva det, till sitt inre så be-
skaffad, att bon, eburu sviken i sin fasta tro på menoiskorn*
och öfvertygad om deras falskhet — en öfvertygelse, vanligen
så mycket mera ihärdigt qvarslannande, som den bibringats af
det mest älskade föremålet — likväl snart nog, sedan bon.
med stark vilja, men djup smärta fattat beslutet alt derefter
lefva med sin man på främmande fot, kan förälska sig, utan
att laglig skiljsmessa kommit i fråga, i en annan man,, en
ung läkare, visserligen, såsom författarinnan försäkrar, skarp-
sinnig och qvick, men fåfäng, egoistisk ocb oädel ocb sak-
nande alla intagande egenskaper i moralisk mening. Ej nog
härmed. Sedan fru Cornelia, i e.tt lugnare ögonblick, öfver-
gifvit denna böjelse, hvars dåraktighet hon insett, bar bon
ännu en viss portion bjerta q var, för att älska en aonan tredje
man, en länge värderad vän, men försmådd kurlisör, hvilken
bon, vid trettio års ålder äktar ocb — blir lycklig, ännu
egande qvar en »uttömd fond af känslor för möjligbeten att
älska. Detta anser Rec., som strängt häller sig till den af
författarinnan förut gifna karakteristiken öfver Cornelia, psy-
cbologiskt omöjligt. Konstnärinnan skulle ej eas derigenom
lyckas öfvertyga om denna tecknings sanning,,att kon kunde
åberopa en egen motiverande erfarenhet, ock. säga ”dikta*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
