Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [30] Fahlcrantz, C. E. Ansgarius. Bilder ur Nordapostelns lif, i fjorton sånger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
otrohet, sin böjelse all tillegna sig äran af de undfångba gåf-
^rorna. Försoningens fröjd sammansmälter slutligen med den
just nu från högkapellet framqvällandc chorsången, här upp-
fattad I mild, Davidisk anda. Utur den unges sinnesstämning
vid detta tillfälle låter skalden lyckligt den vision uppblom-
stra, den Ansgarius, enligt Rimberti berättelse, bade i sin
tidiga ungdom. Han såg den heliga, i himmelsk prakt strå-
lande, jungfrun, i spetsen för en skara af hvitklädda qvinnor,
biand hvilka han igenkände sin afledna moder. Till henne
skulle han, enligt himladrottningens utsago, en gång komma,
om han försakade allt lättsinne. Denna dröm, kallelsens för-
sta medvetna moment i en gudinvigd lefnad, är af förf. på
ett hänförande sätt idealiserad.
1 tredje sången återse vi den kallade, i blomman af sin
lorsta ungdom vigd till benediktinermunk. Af sin far får han
nn veta, att han i tysthet varit följd af kejsarens blickar,
att denne redan utsett honom till redskjap vid de eröfringar,
— herrligare än svärdets -— med hvilka herrskarens stora själ
no mera verksamt sysselsatte sig. Sann och träffande i all sin
poetiska omedelbarhet, lärorik och varnande är den rol, skal-
den hâr gîfver sin bjelle. Naturen, egenviljan mänger sin fina
egoism, sin jordiskt högstämda ärelystnad med ”nyväckt himla-
kärleks rena olja.*’ demte nitet för himlens sak är det den
store fanten, hvars ära han hoppas att få dela, det är i
Carls ”outsläckliga gloria” han ser sitt namn varda en oför-
gänglig stråle. Men midt onder detla rus af halft fåfanglig
fröjdekänsla, anländer till klostret det förkrossande budskapet:
”kejsar Carl ar död.” Man känner, hvilken epok i Ansgarii
lif detta dödsfall åstadkom, historien förmäler, huru den bittra
sorgen dref honom från en tids ljumhet i sin kärlek till full,
odelad gudsdyrkan, huru han nn, natten före den heliga pingst-
festen, fick den nya dröm, hvilken genom den gudomliga till-
sägelse, hvarmed den lyktade: ”gå ocb återvänd med martyr-
kronan!” gaf hans lif dess storartade riktning.
Denna, redan i sig sjelf, sådan Rimhertus heskrifvit den,
öfversvinneligt herrliga synen återgifver skalden i fjerde sån-
gen på ett sätt, som, så egendomligt det än är, lifligt påmin-
ner om förf:s inre slägttycke med Thomas Moore. Väl be-
gagnar han fj de orientaliskt yppig» färger, bvarmed Moore
sa mäktigt tjusar och hänförer, men han bar’ med denne ge-
mensamt detta varmt religiösa skaplynnc, denna rika, djup-
blickandc fantasi, som så gerna, så hängifvel dväljes blaiid
öfvevjordiska föremål. Med skäl har Geijer uti sia recension
öfver de fyra första sångerna i sv. litteraturforeningens Tid-
ning, d. 9 Joli 1850 benätant arbetet en tillfrisknandets poesi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
