Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V - Uppström, A. Om Svea- och Göta-namnets utseende i fordna dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olika, dock i grunden sinsemellan äfven måste öfverensstämma.
Vi gå nu att uppvisa denna Öfveréusstämmelse mellan den an-
tagna götiska formen Svijans ock den i verkligheten förekom-
mande fornnordiska eller isländska formen Svtar.
Vid närmare betraktande af götiska och isländska språ-
keos inbördes sammanhang skall man, utan tvifvel, emot Rask*)
medgifva riktigheten af Grimms åsigt, att den isländska **sva-
ga” deklinationen af substantiver, hvilka i nominativus singu-
laris ändas pä i, pluralis på ar, i grunden ej annat är än en
regelmässig förkortning af en motsvarande götisk deklina-
tion, som i nominativus singularis har ändeisen a, plural, ans.
Såsom exempel på en sådan förkortning eller ”afslipning” kunna
anföras de isländska orden: blomi (blomma), foli (fåle), galgi
(galge), gumi (man), hani (hane), lofi (handlofve) . . . plural.
hUmar9 folar, galgar, gumar, hanar, lofar o. s. v., hvilka full-
komligt motsvaras af de götiska orden: bloma, fula9 galga}
guma9 hana9 lofa, plural, blomans, fulans, g algans, gumans,
hanans, lofans etc. Äfven arbja (arfvinge), gudja (prest),
plural, arhjans, gudjans9 motsvaras af de isländska arfi9 godi,
plural. arfar9 godar. Det är således föga tvifvel undarkastadt,
att ju ordet Sviar förutsätter Svijans, och att dessa båda ord
ursprungligen tillhöra samma deklination, jemförda så väl sine
emellan, som med det latinska ordet Sviones.
För att ej nämna något om anglosaxiska pluralformen
Sveon9 hvars ursprungliga identitet med Sxtiones och Svijans,
äfven i afseende på deklinationen, emedlertid ej bör misskän-
*) Rask uppställer visserligen, både i sin anglosaxiska ock is-
ländska Grammatika, substantivem as af honom så kallade "enklare
hnfvudflock" parallelt med Grimms "svaga" deklination; mén
frågan om den "enklare" flockens uppkomst genom förkortning af
den "svaga" götiska deklinationen besvarar han i sina "Samlede Af-
handlinger", København 1854—58, I Del. pag. 152, på det sätt, att
kan anser "begge formerna lika gamla"; hvilket sammanhänger med
hans oriktiga föreställning om den "enklare hufvudflockens" förhållande
till motsvarande böjningssätt i Latinet och Grekiskan, hva rom .se "Af-
handlingernes" 5:dje Del, sidd. 205, 206. — Grimms åsigt finnes ut-
tryckt redan i f:sta Delen af hans "Deutsche Grammatik", Göttingen
1819, sid. 154 och följ. Jfr lV:de Del. sid. 509.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
