Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V - Något om den Episka Poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brîtàn, h ortspolar alltifrån skådeplatsen ocbgörden rert tèt
ett iiytt, skönare uppträde*).
Detta om innehållet, Lvarvid vi tillika i några flyktiga
drag sökt antyda den poetiska skönhetens väsende. Hvad formen
åter angår, bör den stå till innehållet i det innerliga förhål-
lande ; att den synes kafva sammanväxt med det sednare eller
snarare uppväxt derur, liksom det omslutande skal, som till
farg och beskaffenhet afspeglar trädfruktens inre, bildats utur
denna växande och mognande frukt. Att delta är den enda
riktiga föreställning om formens betydelse, torde nu mara icke
*) Fenomenet af en tfiensklig ande, deri denna högre principsak-
nas, denna ande må nu rita sig huru rikt begåfvad som helst och er«
bjuda så många vexlandé företeelser som möjligt, är utan salt och halt,
fullkomligt smaklöst. Det fula åter såsom ensamt herrskande eller
öfverrådande är blott och bart fult. Det onda väsendet hafva må-
lare ofta sökt återgiFvä i bild; och i sanning verkar djefvUlens figur
Vnäktigt genom kontrasten mot de ljusa, herrliga etigla-afiletena i skyn.
Men -man har också, åtminstone i franskt stentryck, sett den ondes por»- _
trät såsom ensam tafia. Snille och talang kan en sådan tafla röja, men
såfoin Konstalster är den till den grad misslyckad, att den jemtupp
återger det, absolut fula sj el ft«. Ett konstalster, deri det fula är Öftrer«
rådande, är Eugene Sue’s Salamander. Denna roman är ej ful genoth
brist pä stor förfat tare talang, ty en sådan finnes der, jetate verkligt
Unllle, hvarföre också boken är interessent, och det i hög grad. Dm
41*. ej héller ful derföre, att förf. låter den sanningen för våra Ögon
up|>gå, att’den fysiska nöden har den makt öfver äfven de bästa men«
niskor, att far och son kunna bringas till vildheten att slå ihjäl hvaran«
dra i kampen om den sista munsbiten; ty, i sedligt afseende, hvad förvå-
nande eller särdeles gräsligt ligger väl deri, att, då det fysiska liden«
dCt förvartdlat men ni skan till djur och slutligen till vilddjur, de andlig*
krafterna ej längre verka, än mindre behålla öfverhanden? och, i prak-
tiskt hänseende,, hvad synnerligen fruktansvärd! ligger i fenomenet af
en tilldragelse, som blott lärer drabba några få af hela menniskosläg«
teil — Denna roman är ful deri, att förf. gjort till sitt ögonmärke, att så«
som hufvudsak’konstnärligt utmåla det menskllga eländet. —Ett Atöir^
artad t«ty eke gr Ooetbe’s Promçtéiis, så obetydligt det än är tilläm ■
fånget, åfan häpnar till en början för Prometeus’* k i mraeUs formande
öfvermod; men man finner snart dikten äkta skön. Det är den mensk-
liga kraftens inneboende tanke och jättesträfvan, icke individens, men
slägtefs, Prometeus* Uttalar. Prometeus är bättre fin den 2eus, hänför«
aktar $ hans stolthet är fullt befogad. Det är hos honom sjelf, som dem
högre principen, det sedliga herrskarcsnillet uppenbarar sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
