Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V - Något om den Episka Poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
betviles. Visserligen finnas rissa hufvudslag af poetiska am-
tei, och följaktligen rissa hufvudslag af former; men såsom
ämnena aro, hvart och ett inom sitt hufvudslag, på ett sär-
skildt satt beskaffade, så måste ock formerna, hvar och en
inom sitt hafvtrdslag, hlifva det, det vill säga, ämnet bör
både efter slag och modifikation fritt och sjelfständigt skapa
ttn form. Att man stundom har föreställt sig innehållet och
formen såsom skiljda och sjelfständiga saker, som borde passas
till hvarandra, så att den sednare blefve att betrakta såsom
ett slags uniform, deri all sorts ämnen af enahanda hufvudart
kande klädas, bevisa åtskilliga alster så väl i prosa som poesi.
Man har stundom til! och med sammanfogat former och äm-
nen af slus emellan olika slag, hvarigenom också en temligen
vidunderlig art af poetiska missbildningar uppkommit. — Efter
denna anmärkning öfvergå vi till en kort iakttagelse öfver den
episka poesien, egentligen med afseende på dess nyare och
nyaste utbildning.
Rastan allt ifrån den tid, som en konstkritik i vetenskap-’
lig mening böljat göra sig gällande, har i fråga om den epi-
ska arten af poesi den sällsamma föreställningen berrskat, att
ämnet hörde eller åtminstone kunde vara något, som icke e-
geniltgen hade början eller slut, till ex. ett stycke historisk
tilldragelse, den man kunde valja hvar som helst på verhls-
bSndehernas linea och, genom afskarning framföre eller bak-
före, göra så lång man behagade. F. A. Wolf yrkade denna
lärosats, den ännu Solger gillade; och afven Hetberg har god-
känt densamma i sin kritik öfver Tegnérs Frithiof. Mot detta
föreställningssätt har Hegel anmärkt, att det beröfvar äfven
de skönaste episka dikter den egentliga karaktären af konst-
verk. Ty, anmärker han, om man fäster afseende endast vid
ordningsföljden af händelserna, så låter visserligen den episka
sången förlänga sig både bakåt och framåt, och lemnar ett
alMd öppet tillfälle till episoder; men en sådan ordningsföljd
utgör just det prosaiska. Riktigheten af detta påstående vill
han styrka med anförande af de cykliska skaldernas exempel,
hvilka besjuagît det trojanska kriget i hela dess utsträckning,,
och således«fortfarit Utöfver den punkt, der Homerus stannat,
och åter böljat från Leda* ägg, men just derigenom, jemförda
Fuit. V. W*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
