Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI - Något om den Episka Poesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ly riskt-dramatisk forn», just den naturliga for innehållet. Ty
detta ar kflrlek och handling uti ett. Påklagd kan derfore
ej formen sägas vara; den har tvärtom, under klar besinning,
i skaldens reflexion och fantasi otvunget och naturligt uppväxt
ur ämnet. Sä har skalden forstätt att, för det mesta utan
utgallring, begagna sagans ursprungliga elementer, och i en
enda, ny konstform upptaga och sammansmälta poesiens huf-
vudformer. Att han lyckats, synes bekraftadt deraf, att i
denna dikt, med de mänga sångerna af olika form och ton,
den sköna bilden af fornnordisk heroism och kärlek framträ-
der för läsarens inbillning i helgjutenhet och klarhet.
I dessa poetiska förtjenster, ej mindre i hela diktens äu
i de särskilda delarnes beskaffenhet, måste man söka grunden
till det utomordentliga uppseende, Frithiofssagan gjort. Omöjligt
är det att antaga, att dikten haft denna lycka endast genom
en god versifikation och god lyrisk diktion — egenskaper, som
kunna behaga, men icke hänföra. Ëtt yttre, så herrligt
det än må vara, kan ej åstadkomma en sådan verkan: i ett
inre ligger denna makt att hänrycka, den ligger i konstalst-
rets själ *).
*) Till flere betraktelser öfver Frithiofs saga, mera speci-
ella och utförliga, kunde man visst taga sig anledning af Heibergs
många anmärkningar öfver densamma; men då, såsom vi förut an-
märkt, dels sådant ej utgör andamålet med denna lilla betraktelse, dels
många af H:s anmärkningar mera röra skalden än den poetiska form,
han valt för dikten, så vilja vi endast så här i en not fästa oss vid cn
eller annan enskildhet.
Det är möjligt, att mången svensk läsare af Frithiofs saga ar be-
häftad med omedveten partiskhet för Tegnér, såsom måhända H. var
det för Oelenschläger, då han 1825 skref öfver bemälda saga. Sä-
kert är åtminstone, att för de flesta svenska läsare rätt många af H:a
här ofvanför anförda anmärkningar skola förekomma alltför ensidig«
ock hårda. Så talar H. om Tegnérs falska naivetet. Det är en högat
delikat sak, det der kapitlet om naiviteten. Att definiera den, låter aig
göra utan stor svårighet, men att i verkligheten döma om den, har sina
sidor. Särskilda ställen må finnas, som berättigat H. till sådant om-
döme; eljest tro vi, att knappt någon mindre än Tegnér kan för be-
sagda fel anklagas. — Vidare talar H. om Frithiofs skryt öfver sin
styrka, hans ”rodomontader.1’ Han vet, att tillit till egna, kelat fysb-
ska, krafter ock trots äro grunddragen i nordiska lynnet, hvilka bjert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
