Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VI - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - [41] Ignell, N. Grunddragen af den Christliga Sedoläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ossj det ej kun vara någon fara vid alt man nödgas inhämta
en viss bekännelse ; då kanna ju icke är detsamma - som * att
medgifva.
Allt detta bafve vi yttrat i all sköns modesti; rec. åt*
lekman och kan således ej så mycket hafva* befattat sig» med4
kyrkans angelägenheter, som Hr I., som är prest; också är
hans mening ingen annan, än den, att Hr I. måtte få en and-
ledning att klarare utveckla sig i afseende på de^anmärkta
punkterna, hvilka i sitt närvarande skick i recfs* ögon äro mer
än skäligt dnnkla och sväfvande.
1 Hr I:s satser om kyrkan i och för sig sjelf (vi bafve i *
det föregående endast afsett hans mening om statens ofch kyr-
kans förhållande till hvarandra) stöter oss hans godtyckliga^
hade derivation och användning af ordet Sekt» Då han (s*
39) påstår Sekt ”enligt ordets lydelse” betyda ”en från det
hela afskuren eller afsöndrad del”, så synes han vara okunnig
om, alt primitivet till seeta är sequor icke secoi Då han vi*
dare förklarar det kyrkosamfund såsom sekt, ”hvilket med
förnekande af perfektibilitetens princip och den kristna kär«
lekens och Ödmjukhetens anda, blott söker bevara* sig sjelft
uti sin särskildhet”, så blir klarligen det sekteriska just det-
hos alla religiösa bekännelser lika. Ty ingenstädes bar ännu 1
ett religionssamfund uppstått, som om sin lära erkänt, att
den vore bristfällig och villfarande; utan hvarhelst ett nytt
religionsparti frainträdt, har det alltid ansett sig ensamt vara
i besittning af sanningen, och alltid förklarat dé’ ifrån desa
bekännelse afvikande lärorna för irrande. Också låter det ej
t änka sig, att ett kyrkosamfund skulle kunna stiftas af en men«
niska, sä feg eller liknöjd, att hon ej vågade förkleraeig hafvar
rätt och de öfriga olika tänkande orätt. Man ordar nu så-oft*’’
om kristlig ödmjukhet och fördragsamhet; men någonting mera
okristligt och ofördragsamt kan väl i sjelfva verket ej tänkas,
än den fordran, att en öfvertygad skall göra’sig till lögnare
för att icke såra alla de finkänsliga öron, hvilka ej tåla hora
att han anser dem hafva orätt. Oss synes, att den ”kristna*
kårlekens och ödmjukhetens anda” tvärtom består uti den med-
gifoa rättigheten åt en hvar att såsom sanning kämpa for hvad
han ao6er sannt vara och förklara såsom villfarelse hvad så
for honom synes, eller — med andra ord —-> lugna fördrag-
samheten mot dem, hvilka från sin ståndpunkt nödvändigt
måste anse oss gå i villfarelse. Väl kan detta slags fördrag-
samhet falla sig tyngre för vår egenkärlek, än den af förf.
ock- and rapret enderade; ty fåfängan- tillfredsställes natnrligl-
vis * vida1 mer geaon» allå olika tänkande* * medgorliga erkän-
aaade, att de kunaa hafva orätt , än genom deras dugligaan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
