Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna känsla ofta kom dem all gripa till vapen, ingick den
dock mindre väsendtligt i tidens anda. Af fosterlandskärlek
finna vi föga spår hos dem, särdeles såsom en bestämd
förkärlek för något visst land. Men att försvara den personliga
friheten, var en från hvarje ädel riddare oskiljaktig pligt.
Ädelmod, storsinthet oeh ett fläckfritt rykte ingingo äfven såsom
nödvändiga beståndsdelar i hvarje riddares karaktär. Det ålåg
honom icke allenast att vid hvarje tillfälle, som erbjöd sig,
iakttaga dessa dygder, utan han måste äfven noga och ifrigt
söka derefter och utan betänkande öfva dem ända till gränsen
af öfverdrift, ja! till och med längre. Då riddarväsendet,
åtminstone i sin abstrakta betydelse, var grundadt på så
rena afsigter, måste det leda till en välgörande, om ock
svärmisk, utveckling af de menskliga förmögenheterna. Men som
i den kalla verkligheten allt, hvad menniskan stiftat, med
tiden försämras och förderfvas, så hafva vi äfven här ofta nog
tillfälle att bemärka, huru riddarnes gudsfruktan nedsjönk till
vidskepelse, huru deras kärlek förbyttes till sinnlighet, deras
tillgifvenhet för kung och land blefvo förtryck och våld, och
huru deras ädelmod och uppoffringar öfvergingo till galenskap
och nära nog vanvett.
Vi hafva nämnt gudsfruktan såsom den förnämsta bland
de ridderliga egenskaperna. Det fordras en långsam forskning
för att kunna bestämma, vid hvilken tidpunkt chevaleriet
först antog kristendomens sak såsom dess egen. En religion,
som andas kärlek för medmenniskor och förlåtelse för
orättvisa, kunde i sin första rena enkelhet icke lätt
sammansmälta med Götarnes, Frankernas och Saxsarnes krigiska
seder och lagar. Då dessa stammar först antogo kristna läran,
tycktes det äfven som om den förmildrat deras vildhet ända
derhän, att de blifvit krigiskt underlägsna sina ännu
hedniska grannar. Så härjade de hedniske Danskerne England,
medan det styrdes af de kristna Saxsarne. De normanniska
hedningarne eröfrade Neustria af Frankerne, de omvända
Götarne föllo för de hedniska Hunnernas svärd, och Spaniens
Vestgötar måste vika för Saracenerna. Men snart vände sig
bladet. Då nödvändigheten af krigisk skicklighet började
inses, begagnades den kristna tron (visserligen så länge det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
