Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gällde sjelfförsvar) af dess prester att stegra modet hos
krigarne.
De böcker af gamla Testamentet, hvilka Ulphilas icke
ville öfversätta, emedan han fruktade, att de skulle alltför
mycket uppdrifva den redan förut vilda krigslystnad, som
herrskade hos de gamla Götarne, blefvo nu begagnade att
upplifva det fallna modet hos deras efterkommande. Seger
och ära pä jorden och en evig sällhet efter döden lofvades åt
de kämpar, hvilka stridde mot de otrogna. Och kan man
tadla dessa prester för ett dylikt löfte, då man erinrar sig
att Saracenerne bemäktigat sig nästan hela Aquitanien, och att
vi kanske hafva Carl Martels, Pipins och Carl den stores
tapperhet att tacka för att icke halfmånen röfvat Europas
skönaste länder? En brinnande gudsfruktan verkade då
gemensamt med den ädlaste af alla jordiska känslor —
kärleken för fosterlandet och dess frihet.
Men det romerska presterskapet, hvars klokhet liknat
ormens, insåg fördelen af att förvandla den tillfälliga ifver, som
sporrade dem, hvilka stridde mot de framträngande otrogna,
till en bestämd och fast grundtanke, som skulle förena de
gamla Götarnes och Germanernas krigiska inrättningar med
den kristna tron och dess ceremonier. Tillåtelse för den unga
ädlingen att bära vapen erhölls icke längre på krigiskt sätt,
och icke heller öfverlemnades honom svärdet och lansen i
närvaro endast af stammarnas höfding och äldsta, utan detta
blef en religiös handling, som helgades af kyrkan och
medförde förbindelsen att försvara henne. Det ålåg novicen att
natten före den dag, han skulle dubbas, vaka i full rustning
på helgad grund eller i kyrkan, och ikläda sig en hvit drägt
liksom kyrkans neophyter. Utom detta vakande tillkommo
äfven fasta och bigt och badande, hvarigenom den krigiska
akolythen hade att genomgå ungefär samma bruk, som
kristendomens invignings-ceremonier. Han åtföljdes af faddrar, som
blefvo löftesmän, och han skulle uppfylla riddareden, liksom
dopet skulle närvaras af faddrar och dopvittnen. Sjelfva
akten skedde i kyrkan, då omständigheterna sådant tilläto, ock
de vapen, som den unga krigaren ikläddes blefvo välsignade
af presten. Sedan ålades riddaren att försvara den heliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
