Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kyrkans rättigheter, att vörda dess tjenare oeh inrättningar,
och att lyda Evangelii föreskrifter. Ja ! denna förening
mellan chevaleriet och religionen blef så innerlig, att
riddarskapets särskilda grader ansågos ega motsvarighet inom
kyrkans embeten och riddaren erhöll stundom biskopens rang,
rättigheter och skyldigheter, likvisst icke i Sverige helt och
hållet, hvarest till exempel en biskop tilläts fara med 30
hästar, men riddaren endast med 6. Vid hvilken tid man
emellertid började detta förvrängda inblandande af andliga
ceremonier i en fullkomligt krigisk orden, torde vara lärorikt
men svårt att utforska. Under Carl den stores tidehvarf var
invigningen ännu fullkomligt civil, men redan långt före
korstågen hade den erhållit det kyrkliga skaplynne, vi nu omtalat.
Följden af denna förening mellan de religiösa och
krigiska känslorna skulle nödvändigt verka förderfligt på de förra.
Riddaren antog krigsyrket, men antogs såsom i tjenst hos
fridens Evangelium, och han betraktade alla slags kättare och
hedningar såsom fiender, hvilka han, i egenskap af Guds
krigare, borde anfalla och döda, hvar han än träffade dem, och
utan annan orsak, än trosskillnaden. Visserligen ålades
honom uti riddareden sedolärans bud, samt att försvara kyrkan
och utrota kätteri och otro, men det är vanligt, att
menniskorna dagtinga med sina samveten och försvara förbrytelser
mot religionens moralbud genom dubbelt nit för dess
abstrakta läror. Under medeltiden kunde man se sådant i system,
ty kyrkan betraktade en bedrift mot de otrogna såsom en
handling, hvilken uppvägde det gröfsta brott.
Den anda, som herrskade under riddartiden, måste göra
det nit; som lifvade dessa ordensbröder; glödande,
ofördragsamt och öfvermodigt. Om någon otrogen, säger en gammal
författare, skulle för en prestman bestrida den kristna trons
sanning, skall han försvara sig med motbevis, men riddare
anstår icke att gifva andra skäl, än att stöta sitt svärd sex
tum i denna otrognas fördömda inelfvor. Äfven den aktning
och uppmärksamhet, man var skyldig damer af högre stånd,
försvann om de voro otrogna. Den ryktbare Sir Bevis af
Hamptoun svarar de sändebud, som den sköna prinsessan Josianna
sänder honom med en bjudning till hennes stat:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
