Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Om Riddarväsendet. Bearbetning efter Walter Scott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bådo till Gud, att han i sin godhet skulle benåda dem med
en så herrlig och ärorik död. ”Gemenligen”, säger Lagerbring
i sin svenska historia, ”voro inga delaktiga i dessa farliga
lustbarheter, utan de, som voro af förnäm börd; fördenskull
ställdes deras sköldar till granskning längs skranket, som
omgaf rännarbanan; understundom uppehöllos sköldarne dels af
betjenter, dels af andra figurer, och härifrån hafva
sköldhållarne sitt ursprung. Man gaf tecken till samlingen genom
horn och trumpeter; och deraf har man sett horn med
munstycken på hjelmarne, till bevis att slagten var tornervärdig.”
Tornerspelen och vapenlekarne tillställdes dock
egentligen endast för nöje, men tidehvarfvet gaf den ridderliga
äfventyraren tillfälle äfven till andra och svårare strider. Bruket
att afgöra tvister genom tvekamp eller vädja, såsom det
kallades, till Guds dom, då utgången af ett envige skulle afgöra,
hvem som hade rätt, var redan i de aflägsnaste tider allmänt
bland de götiska stammarna. Man kunde utföra en sådan
strid personligen eller låta någon annan uppträda i sitt ställe,
och detta bruk förskaffade riddarne ofta tillfällen till
utmärkelse; helst de genom riddar-eden förbundit sig att försvara
dem, hvilka icke sjelfva kunde det. Det är också troligt,
att vådan af en så orättvis lag som den, att utgången af en
tvekamp skulle afgöra en tvistig sak, skulle minskas något,
då det icke torde varit svårt för den oskyldige; som icke
kunde försvara sig sjelf, att bland den mängd riddare, som
reste omkring och sökte strid och ära, finna någon, som var
villig att åtaga sig en dylik sak, ehuru naturligtvis stridens
utgång ändock alltid var oviss.
Det var äfven brukligt; att en riddare ställde sig vid
någon skiljoväg eller på en bro, för att der med svärd och lans
tvinga hvar och en, som skulle förbi honom, att erkänna
hans öfverlägsenhet eller hans utkorades skönhet, eller att
strida med honom för någon annan uppgifven orsak. Då
Alexis Comnenus, sittande på sin thron, emottog korsfararnes
hyllning, satte sig en fransk baron vid kejsarens sida.
Balduin af Flandern förebrådde honom detta, men han svarade:
”Hvem är då den ohyfsade mannen, som vågar ensam sitta,
då blomman af Europas ridderskap står omkring honom?”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
