Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I - Öfversikt öfver den nyaste Litteraturen - [1] Kühner, R. Latinsk Grammatik med inflätade öfversättnings-uppgifter samt en samling af Latinska Läsestycken jemte Ordförklaringar, efter 4:de Original-upplagan på svenska bearbetad af Joh. M. Wimmerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AÅ
att man försyndar sig emot sina lärjungar, om man tvingar
dem "att möda sitt förstånd med öfversättning af blott nöd-
torftigt med hvarandra förbundna ord. Ty omöjligen kan det
vara rätt, att i stället för satser — som i det de inskärpa
grammatiska former eller reglor i minnet, tillika gifva för-
ståndet och tankeförmågan en" sund och ädel näring — plåga
de arma barnen med innehållslösa fraser, med ett ömkligt
tankesurrogat, hvarur de unga sinnena ej kunna hemta någon
näring. Det är ej sannut hvad förf. i ett exempel säger, att
för en god lärjunge är arbete af hvad slag som helst ange-
nämt: ty man välje satser, i hvilka gossen, utom ordformer-
na, äfven lär något, som interesserar honom, och man skall
finna, att hans arbeten skola utfalla vida mera till lärarens
-tillfredsställelse; blott det öfversätter gossen väl, som han
gerna gör, hvad som ej har interesse för honom, blifver
vårdslöst verkstäldt: gerna medgifva vi likväl, att utarbetandet
af en fullkomlig exempelsamling är ytterst svår.
Sid. 5. Om stafvelsers afdelning lär förf. att: ”Om två
eller tre konsonanter, med hvilka ett latinskt ord kan bör-
ja, stå emellan två stafvelsers vokaler, så dragas de öfver till
den andra stafvelsen.” Vanligen räknar man alla de konso-
nanter till den sednare stafvelsen, med hvilka ett latinskt
eller grekiskt ord kan begynna.. Detta sätt att afdela staf-
velser leder sitt ursprung från de äldsta latinska grammatici,
hvilka afbröto orden sålunda: o-mnis, ca-ptus, a-ctus, i-pse,
och i analogi dermed äfven a-gmen, dra-chma, smara-gdus,
Da-phne;, rhy-thmus, ja! till och med Leu-ctra, prece-ptrix ,
I-sthmus. De gamle sjelfva hade inga reglor för afstafningen,
utan afbrötor orden allt som det föll sig vid hvarje rads slut:
detta kunne vi se på de inskriptioner från äldsta tider, som
ännu finnas i behåll. För vår del gilla vi fullkomligt före-
nämnda eiter Madvig och Häöhner uoppställda regel, att af
två eller tre konsonanter till den sednare stafvelsen räknas en
muta med en liqvida I eller r, eller s med en tenuis (sc, sp,
st), eller s med en tenuis och derpå följande r eller 1 eller
slutligen g med efterföljande n, med det undantag likväl: att
den gamla regeln följes vid äkta grekiska, ej med latinet in-
förlifvade ord, såsom: apo-mnema, he-bdomas, a-sbestus,
Aria-dne, Amphi-etiones, mono-ptoton o. s. v. Det omnämn-
da filologiska förfarandet med latinska ords afstafning kunna
vi ej gilla, emedan utom det, att derigenom i stafvelsernas
början uppkommer en mängd förbindelser af konsonanter, hvil-
ka ingen romare i sitt språk förenade (något som nogsamt sy-
nes af de inskränkta konsonantföreningarna i ordens begynnel-
se) det äfven stör skillnaden mellan öppna stafvelser (d. v. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
