Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Thomsen, Grimur. Karaktäristik öfver den Isländska Litterturen (öfvers. af C. S.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
mänt menskliga sjelft. Det nationella är ju derföre en kon-
kretare och eo ipso fullkomligare kategori, än det kosmopoli-
tiska. : ;
Antage vi alltså, att ett folk, för att i sann mening ega
en litteratur, bör ösa af silt eget väsende och vända blicken
inåt sin egen barm; hvad bör då en nation göra, som råkat
in på en kosmopolitisk efterapnings afvägar, hvilkens tänkare
i allmänhet ’sammanskrifvit tyska systemer, hvilkens poeter till
största delen med större och mindre framgång sungit med
Vietor Hugo’s, Eug. Sue’s, Heine’s eller andres stämmor? —
Hvad annat, än att åter gå in i sig sjelf, låta sin anda för-
djupa sig i den period af sin historia, under hvilken hon ver-
keligen var sig sjelf, vederqvicka sig med läsningen af sina
nationella författare, med ett ord: gå tillbaka, för att kunna
gå fram. | :
Utan att förneka, att det ju icke nu finnes danska för-
fattare, så lär man dock med fog kunna påstå, att det dan-
ska, det nordiska grundämnet i den danska litteraturen mycket
öfverväges af främmande och onationella beståndsdelar. Grun-
den till detta förbållande måste utan fråga sökas i en hos nu-
tidens menniskor i det hela ofullständig kännedom om Nordens
fornålder, då Nordboarne spelade en hufvudrol i verldshän-
delserna, hvilket åter kommer deraf, att det erforderliga för
en slik kännedoms förvärfvande ännu icke är för handen. Det
är icke nog, att vi drömme litet om, att våra förfäder voro
vikingar, som gjorde strandhugg på främmande kuster, intogo
städer, plundrade kloster, att de voro en skräck för Södern,
så att man bad Gud om förskoning för Normannernes raseri.
Det är icke nog, att man bar sig bekant, att Norden i fordom
tima lefde i ett så lefvande medvetande af sin nationella en-
het, i ett sådant andens äktenskap, att folken alltid gjorde
gemensam sak emot främmande folk, buru oeniga inbördes de
för öfrigt än kunde vara, likasom det Moliere’ska äktaparet,
hvilket sinsemellan trätte och slogs, men med förenade krafter
vände sig emot tredjemannen, som blandade sig i striden för
att mäkla fred. Man måste äfvenledes känna, huruledes folk-
lifvet inom trängre gränsor var beskaffadt, man måste känna
den nordiska nationalkaraktären i dess olika gestaltningar; man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
