Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Thomsen, Grimur. Karaktäristik öfver den Isländska Litterturen (öfvers. af C. S.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
motspänstigt, slår ned i uttryckets särskilda blixtar, gömmer
sig i det gåtfullas natt och insveper sig ofta mera i sin form,
än det derigenom yttrar sig. Den nordiska naturens, den for-
diska menniskans slutna väsende, har således i denna littera-
tur uppnått sin molsvariga form, ty det vore en motsägelse,
om det slutnas form fullständigt för blicken öpprade sitt
inres afgrunder, om dess yttring alltså vore motsatsen af ätt
våra sluten; det slutnas förm måste sjelf vara återhållen; det
yttre bör visa tillbaka på ett inre, söm är mötsträfvigt emot
att fullständigt uttalas: Blott på detta sätt har Nordens gåt-
lika, tysta och inåt sig sjelf vända anda Sif motsvarande förm.
Kunde deretmot formen Kär, liksom hös Grekerne, tänkas vara
fullkomligt genomskinlig för innehållet; så att detta i Hela sitt
djup och Omfång uttalades, så skulle detta innehåll blifva ett
helt annat: det vore som om en man omtalide alla Sina hem-
ligheter; för att visa, huru bemlighetsfull han var; men då
vöre han ju icke längre hemlighetsfull;- hän bade då på sin
höjd blott visat, huru full af bemligheter han förut varit:
Aningen är hös den uppfattande det motsvariga inre sinnet till
det slutna 1 det, Som skall uppfattas; hon håller bu dettå
återhållna uttryckssätt "beständigt vaket, och bon kan $å till
vida sägas vara retande; men all den stund det duck icke
gifves allenast sådana ”ting mellan bimmel och jord, om hvil-
kä vår filösofi aldrig bar drömt”, utan dessutom många andra,
hvilka icke kunna uttålas på ett för känslan och inbillnings-
kraften tillfredsställande Sätt, så är denna återhållenbet i ut-
trycket just ett bevis på våra förfäders upphöjda ändå, som
kände ordets otillräcklighet, och derföre läto aningen fyNa
det" bristande, medan den sammanträngde sitt innehåll i ut-
tryckets tätaste kraft.
— Den yttre Kraften, kröppskraften om man så vill, sträf-
var efter utvidgning och utsträckning; deraf det kölossala:
Den inre kraften deremot söker tvärtom sammanträngdheten,
oeh vänder sig inåt; han Koneentrerar sig i punkten: Deraf
det i’ dubbelt afseende befallande i nordiskbeten; åntingen för-
vånar oss kraftens yttre skepnad genom sina kämpalika former,
eller slår ö6ss den inre själsstyrkan ännu djupare genom sin
aningsrika energi, det vare nu lidelsen, som sparsamt utgjutes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
