Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Thomsen, Grimur. Karaktäristik öfver den Isländska Litterturen (öfvers. af C. S.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
i flammande droppar, eler det iskalla lugnet; som kommer
oss att rysa, det, om hvilket Grekerne icke hade ens en aning.
Men det är icke blott lidelsen; i bennes långsamt flämtande
uthållighet, ej häller lugnets inbitna harm. som äåtskiljer den
nordiska andan från den sydliga, men det är änna mera denna
viljans orubbeliga fasthet, som icke brusar upp eller rasar
med: naturkraftens vildhet,; utan städse tillbakatränger häftig-
heten och suger den in, som beständigt låter den inverka på
beslutens innersta driffjädrar, och som man passande kunde
kalla lugnets pathos. Det är det lugn, bvarmed den unge
faderlöse sonen, som vel alt hämnden åligger honom såsom en
helig pligt, under en följd af år döljer sin lidelse, för att lå-
ta henne mogna, under det han tager lastens all fyndighet till
bjelps för att narra fadrens mördare, skepar sig som en fåne,
ligger i spiselns askvrå och rufvar oupphörligt öfver sin själs
hela innehåll — bämnden , tills allt är förberedt; och då, då
fullbordas gerningen med samma kallblodigbet. Det är samma
lugn, bvarmed den gråbårade gubben, bvars son har fallit, i
tu långa år ligger till sängs och icke talar ett ord, till dess
att hämndens lidelse så bar gjort hans gamla lemmar smidiga,
att han med ens reser sig och med kallt mod förbereder och
fullbordar mandråparens undergång. Det är det lugn, hvar-
med den kränkta qvinnan, som genom en annan mans osann-
färdiga utsago lockats att äkta honom och svika sin älskare,
hvilken åter å sin sida i svartsjuk förbittring tillfogar henne
och hennes man åtskilliga förnärmelser, — det är detta lugn,
hvarmed hon en rund tid fördrager allt och låtsar som om
bon intet märkte, men likväl derunder droppe efter droppe
ingjuter hämnden i sin makes hjerta, och sålunda ”blifver ho-
nom värst, som hon älskade mest.” Det är således sjelfbe-
herrskning, som är den nordiska lidelsens kännemärke; det gås
till råds med häftighbetens omedelbarhet och det sparas derpå,
för att göra: handlingen så mycket eftertryckligare; icke .en
droppe gifves till spillo af den dyrbara lidelsen, och i stället
för att slösa bort henne i ord och uttryck, så brukas dessa
snarare såsom en eggelse för henne; ty likasom lidelsen kan
bortdunsta i tal, så kan man ock genom tal ingifva sig henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
