Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Thomsen, Grimur. Karaktäristik öfver den Isländska Litterturen (öfvers. af C. S.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Skillnaden är den, att till det förra hörer ordslöseri, till det
sednare: ordkarghet.
Likväl: är den nordiska lidelsen icke beständigt fåordig
och tyst, bon är stundom också klippsk: och listig och tager
förställningen till: hjelps. -All-krafts vilkor, herredömet öfver
sig sjelf, gör sig. här framför allt gällande. Han åtnöjer sig
icke med; att lidelsens framträdande i det yttre inskränker
sig till en hastigt påkommande rodnad och. blekhet; till mi-
nens eladighut. och svarets dubbelbet, ban fordrar mera: alls
intet får ens anasi, af det som föregår i det inre. Derföre
lägges det särskild vigt uppå den egenbeten hos Vigaglumr
och -bans fränder, att denna slägt hade för sed att småle, när
de bade bämnd i sinnet. ”Hvad svarade Vigfus Vigaglumsson
derpå 2” tillfrågas en man, som förtäljer om en förnärmelse ,
som ban tillfogat Vigfus, ”han log blott”, blef svaret. ”Så
tag dig då: väl i akt”, är det de som :gifves.
Deus lidelsens skaggsida, hvilken äfven vi kristne — om
vi bortseifrån det sedligas fordran — ej kunne frånkänna dess
ästheliska interesse, får dessutom en ännu positivare färg, när
vi ihogkomme, att blodshämnden vär: en pligt hos våra förfå-
der. Denna bör derföre noga skiljas från den sjelfviska förbit-
tringen, på hvilken vi blott finne få och spridda exempeli den-
na litteratur. Nordens, så till sägandes, dramatiska karaktär
uppenbarar sig förnämligast i alla skildringar af blodshämnden,
och dessa äro för den skuld sidostycken: till de: grekiska tri-
logierna. Skiljaktigheten med: afseende på sjelfva grundprin-
cipen är bär åter i ögonen fallande, ty i Hellenismen är det
genomgående 170 HeTTowusvon. Och Moirerna, som hafva huf-
vudandelen i den tragiska skulden; i Nordiskheten åter hvilar
hela skulden på individerna sjelfva. Det är icke alls fråga
om öde i grekisk mening, ansvaret är helt och hållet gernings-
mannens eget, och så måste det vara der, hvarest tron på
egen kraft icke vek för hedendomens polytheism, ja! icke ens
för kristendomen. |
Det inses lött, att den, som lefver i tron på sin egen
kraft, ej blott skall kunna handla med den största energi och
ihärdighet,: men att ban också skall kunna lida med det stör-
sta lugn, och, om så göres behof, uppoffra sig. Ärans och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
