Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Thomsen, Grimur. Karaktäristik öfver den Isländska Litterturen (öfvers. af C. S.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ve
sedvänjans’ lagar utgöra här den högre styrande normen. Detta
är det rörande momentet i nordiskheten. En fosterbroder upp-
retas af sin svartsjuka hustro till kamp emot fosterbrodren;
denne undviker det, tills han ser; att äfven fosterbrodren sjelf
vill bära vapen emot bonom; då bortkastar han sitt svärd, ty
det vore nidingsverk att kämpa mot: ’bönom. Hustrun, som
här mist sin make, låter Se ana sin Sorg, men gömmer ho-
nom i stilla slutenbet, tills ”hennes bjerta brister af harm”
(sorg). När Njäl och hans söner innebrändes, tillböd angriparen
Flosi alla qvinnor ätt gå ut; men Njäls HKästru Bergthoras
enda svar är: ”Ung ’blef jag Njaäl gifven’, och det bar jag lof-
vat bönom, att ett skulle öfver oss gånga!” Sin unge dotter-
son Fbord vill hon deremot föra ut ur det brinnande huset;
men till och med”den nordiske gossen bar lärt att offra sig:
”Det har du lofvat mig, mormoder, att vi aldrig skulle skil-
jas, medan jag ville hös”"dig vara; men mig tyckes mycket
bättre att dö med dig och Njäl, än efter eder lefva.” Likväl
är den bjeltemodiga uppoffringen kanske störst hos Njäls son
Skärphedin.” När Flosi och de öfrige fienderne kömmo ridan-
de till Njäls gård, står Njåäl och hans söner ute; ”Njäl säger:
”kannen J se; häru inrycket folk" de hafva?” ”De bafva mye-
ket och störkraftigt”, genmälte Skarphedin, ”men nu: fatta de
dock stånd, emedan de mena, att dem förestår en hård lek;
innan de öfvervinna 688”: ”Det kaw- jag aldrig tro”; säger
Njäl, ”oeh vill jag att alla skola gå im, ty bårdt höll det att
öfvermanna Gunnar af Hlidarände, och han var dock allena,
men här äro husen icke mindre starka än der; och måga de
icke brådt anfalla oss.” ”Så bör detta icke förstås”, svarade
Skarphedin, ”ty de höfdingar; af hvilka Gunnar angreps, voro
så högsinte män, att. de hällre dragit dädan med oförrättadt
ärende, än de innebränt honom, men desse månde straxt hem-
söka oss med eld; om de icke mäkta på annat sätt; thy skola
de göra allt, för att öfvervinna oss, och de tänka, som sanmnt
är, att det blefve deras bane, om vi komme undan: föga lust
kar jag ock att varda ihjälrökt ’som räf i kula” Njäl sade:
”Det går nu som ofta, att jag skall få råd af mina söner och
aktäs för intet; men när J voren yngre, gjorden J det icke ;
och då gick det eder bättre.” Helgi Njälsson inföll: ”Görom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
