Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Thomsen, Grimur. Karaktäristik öfver den Isländska Litterturen (öfvers. af C. S.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SA
”Den stille Vind” "); det är detta smyg-prål, som, ledsagadt
äf fullkomlig uselhet, städse fiskar och fiskar och stundom hår
den våplyckan att för någon tid få någon endas goda tanke
eller börjande beundran att bita på kroken. I fysiskt afseen-
de är den bålstore lerjätten Mökkr-kålfi en slik vrångbild af
Thor. Mökkurkalf har storleken och tjockleken, men ämnet
är icke detsamma i honom som i Dunderguden; dessutom har
han hjertat af ett sto i bröstet. Dessa smygprålare förekomma
ofta i sagorna och: äro de egentlige specifikt nordiske skrytar-
ne; de likna Falstaff något litet, såsom han skryter, när han
är rätt högtidligt stämd: ”Jag mötte fyra röfvare på vägen,
som anföllo mig, men jag tror ej, att de skola oroa någon
på de första fjorton ’dagarne.” - Sålunda ’kan Falstaff börja;
men småningom blifver han allt mera uppriktig, tills det slut-
ligen slipper ur honom, att han har slagit ihjäl dem allesam-
man: med den utgång — så — så, som J känven. Den nor-
diske smygprålaren är mera djupt komisk, ty man kan icke få
ur "honom ett enda ord mer; han hemöter alla vidare efter-
frågningar med en envis tystnad, så vida icke någon skulle
tvifla på, att de fyra röfvarena verkligen hafva funnits till.
Detta skulle då vara det endaste medlet att frånlocka bonom
ett svar som detta: ”J kunnen ju gå bort till Hjortsvalget och
se efter!” — men Hjortsvalget är en så tvärbrant och trång
fjällklyfta, att ingen dödlig kan komma dit ned. Längre brin-
gar man ej den nordiske skrytaren; detta är hans absoluta ut-
timatum i denna sak. Denna hufvudart af specifikt nordiska
personligheter bar nu sina olika grader och-undéerafdelningar;
fegheten är alltid en af bhufvudbeståndsdelarne i en slik ka-
raktär och hemlighetsmakeriet den andra. Bärsärken kan egent-
ligen icke ’räknas med till det komiska, dertill är han för an-
defattig, för litet menniska och för mycket djur. Hans till-
Xx) Denna egenskap torde knappast tillhöra det Svenska folklynnet,
åtminstone ej i någon anmärkningsvärd grad; nej! våra Prahlhans’ar
göra sin sak ljudeligt nog. Derföre har Svenskan ej häller något fullt
motsvarigt uttryck derför. Tyvatt vara dryg är icke detsamma: den
dryge är väl ordkarg och högfärdig på samma gång, men hans fåor-
dighet kommer ej af att han vill dölja inre tomhet, utan af hans hög-
stämda förakt emot den, mot hvilken drygheten visas. Öfv:s Anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
