Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Thomsen, Grimur. Karaktäristik öfver den Isländska Litterturen (öfvers. af C. S.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
endast Saga talar. Hans konst att förtälja är beundransvärd;
han förstår alltid att ställa sina hjeltar i den mest passande
dager, och ban skildrar dem icke förr, än just i ett sådant
ögonblick, då de uppträda med sin allra största energi; de
varda dymedelst mera dramatiska, utan att sagoskrifvaren sy-
nes hafva bemödat sig derom. I sina sammanställningar är
han betänksam och sinnrik, skarpsynt och hofsam. Hans häf-
ders ferm tillhör väl mera krönikan och sagan än den prag-
matiska historieskrifningen, men han har deruti en vida större
förtjenst än en Johannes v. Mäller, en Rotteck eller en Rau-
mer, derigenom att han, i likhet med Herodotos, på det mest
åskådliga sätt försätter oss helt och bållet in uti bela den
tids och de folkslags borgerliga och sociala tillstånd, som han
skildrar, i stället för att, såsom många nyare, allenast gifva oss
ett. naket skelett: af torra former, doppade i deras eget sub-
jektiva räsonnemang.
Samma köraklär har i det väsendtligaste äfven Fornmanna
Sögur, hvilka utgöra en fortsättning af: Snorris. verk, isyn-
nerhet har konung Sverres historia blifvit utarbetad med myc-
ken flit och ännu. större utförlighet, än som Snorri bade. för
sed. Islendinga Sögur, eler ”Fortellingerne om Islendernes
Ferd hjemme og ude”, böra ej betraktas såsom strängt histo-
riska, utom i den Voltaire’ska meningen: JPUhistoire c’est une
fable convenue. Väl äro hvarken personerna ej häller händel-
serna uppdiktade, men historieskrifvaren har dock lemnat sin
inbillningskraft så lösa tyglar i dessa skildringar, att de med
rätta kunna anses stå på gränsen mellan historia och poesi:
det är ”MWahrheit und Dichtung.” Den öfverensstämmelse, som
eger rum emellan de olika sagorna, när de beröra samma hän-
delser, genealogier m. m., tjenar oss till en säker borgen för
deras historiska trovärdighet i hufvudsaken; men den ända in
uti de minsta enskildheter gående skildringen af samtal och
öfriga sammeanträffningar emellan de åtskilliga personerna, den
Homeriska noggrannheten i uppgifterna på stället och sättet,
hvarpå hvar och en blef sårad o. s. v., är ett likaså afgöran-
de bevis uppå, att poesien i sin episka och dramatiska form. bär
har förmält sig med bistorien. De Isländska sagorna utgöra i
sjelfva verket början till den historiska Romanen, och bafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
