Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III - F—ll, A. Om Tilltals-Pronominer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
som skulle "Tyskar, Danskar och Norrmän i det förfinade bru-
ket af personliga pronomina verkligen stå ett steg framföre
Fransoser och Engelsmän, hos hvilka 35:e personen på detta
sätt åtminstone ännu icke kommit i bruk.
Nu uppstår frågan: eger icke svenska språket äfven ett
personalpron. Ni? och hvarest på det noga bestämda och
graderade schemat skall-detta få sin plats? För att inse till-
komsten och- halten af detta ord; bebhöfves blott att gifva
akt på ett bland de vanligaste språkfenomener. Då ett konso-
nantljud ej annat är än ett röstens hämmande eller fastnande
i ett talorgan,:s$så är tydligt att den, då en vokal påflöljer,
häraf måste likasom frigöras: eller efter något uppehåll lös-
brista och sluta sig till detta sjelfständiga ljud; och så ofta
derna: vokal inleder en härledningsstafvelse; måste bärigenom
inträffa, att slutkonsonanten söndrar sig ifrån sjelfva: stammen
och förenar sig med den mera främmande ändelsen. Så upp-
står en slitning om denna konsonant: den föregående vokalen
attraherar bonom efter begreppsförvandskapen; den påföljande
efter talorganernas natur. Härigenom händer att konsonanten,
ofta först småningom; kommer att meddela sig åt beggedera;,
och sålunda i skrift blir fördubblad; hvilket lättast sker med
de starka konsonantljuden (liquide)., såsom det t. ex. skrifves
innan, men utan, ofta äfven innom, men alltid utom. Denna
lag är alla tungor gemensam. Latinska ordet sucus skrefs
ännu under kejsarliden allmänneligen med’ enkelt c, men blef
med tiden emenderadt till suceus. Ej annorlunda förhåller
sig med svenska ordet vetenskap, som numera alltid uttalas
och ofta skrifves med dubbelt t: - Så händer att en stafvelse
med konsonanten äfven förlorar sin qvantitet. Det latinska
femina öfvergick uti Italienskan till femminas svenska verbet
sätta uttalas ännu af allmogen säta (med långt ä). Högst
oläglig blir den grafiska söndringen från grundstafvelsen i de
fall, då den transponerade: konsonanten eger ett annat ljud,
än det ban eljest framför den följande vokalen plägar hafvas
såsom då g och &£ i förening med grundstafvelsen hafva det
aspirerade ljudet, eller: ock äro införlifvade med det nasala
2, och nu blifva frånskiljda så att ofta med hvardera stafvel-
sen ett missförliäållande uppkommer, t. ex. bå-gey ta-git,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
