Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte III - F—ll, A. Om Tilltals-Pronominer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
femininum plurale. Till sådan godtycklighet och ovisshet leder
försöket att göra ordet till något annat än hvad det är, att däruti
inlägga en främmande beldete, utan att gifva akt på den all-
männa analogien. Icke mindre villervalla råder 1 det skrift-
liga ’användningssättet. Våra ypperste författare bibehålla väl
ännu det rena J; men i romanstilen har det inbillade prono-
men länge figurerat jemte fingerade nominer, och hos åtskil-
liga skriftställare, som mena sig besitta ett korrekt språk ,
tyckes detta alltmer taga öfverband. Ur vår alldagliga Tid-
niogslitteratur kunna i mängd framdragas konstruktionssätt
sådane som dessa: ”Ni beklagar skalden, mina vänner!”, ”Ni
äro otacksamma”, ”Ni är intet skyldiga”, ”Ni påminna”, ”Ni
finnas”, ”Ni är svenskt folk”, ”Ni skall ej vara otåliga.” Det
är beklagligt att modersmålets grammatik skall befinna sig
uti sådant skick i en tid, då alla språkstudier därmed skola
grundläggas. Icke är det a klandervärdt, om eqvivalenta
ord finnas: dessa kunna vara af olika rhytmiskt gagn, och
dymedelst befrämja talets ledighet och afvexling. "Att sven-
ska språket t. ex. eger tvänne clara pronomina, hvilken och
som, tvänne likbetydande negativa partiklar, icke och ej, är
Just bevis på en ymnigare tillsäng. Men här är ieke fråga
om en till denna rikedom bidragande vanlig biform, och en
såsom sådan ansedd, ännu mindre om ett ord som innebär
någon särskild begreppsmodifikation, utan om en blott sken-
bar biform, en död hopgyttring , ett ord som bildats genom
en ”Juxta positio”, efter den oorganiska naturens fröndekapss
lag, då likväl språket är en lefvande organism, och följakt-
on har hela sin tillväxt inifrån, måste troget följa en inne-
boende begreppsnödvändighet, ej kan upptaga och till fast
enhet sammanbringa hvad som ej utgör någon egen produkt
af en likartad [ierethsalet: ett. ord ändtligen > som medfört
en förvillelse, hvilken länder språkkritiken till vanära, och
«dessutom lagt hinder i vägen för en förnuftsenlig fullkomning.
Ty. att någon brist bärutinnan måste förefinnas , därom gifves,
SA vid jemförelsen med seden i utlandet, alltför myc-
ket som påminner. Slafveriets och smickrets kringgående
tilltalssätt har nämligen, på några få förhållanden när, länge-
sedan blifvit bortlagdt bland nutidens bildade folk, och ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
