Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V - Om den historiska utvecklingen af statens idé (öfversättning från Tyskan) - II. Medeltidens statsidé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262
till hvilken visserligen samhällets enskilda medlemmar:stå i ett
förhållande af trobet och lydnad, men: likväl icke utan att
fursten på enahanda sätt förpligtar "sig emot dem. Den ger-
maniska monarkien beror derföre på elt fördrag, som flera
individer afsluta med en menniska, hvilken de under vissa vil-
kor upphöja till sin anförare, till sin domare, med ett ord
till den förste bland dem. ’ Och det är alltså ett rent per-
sonligt förhållande, som eger rum mellan fursten och hans
undersåter. S ;
Ur denna individuella princip — för att i korthet beteck-
na hela detta förhållande — bar nu äfven medeltids-staten,
feodal-staten, framgått. - Denna statsform utgjorde icke, såsom
man så ofta har påstått, en organisk enbet, utan den var en
lös sammansättning af skiljaktiga privatförhållanden: hvarje va-
sall stod uti ett förhällande af fördrag till monarkens person:
han svor honom trohet och lydnad, hvaremot monarken
åter förpligtade sig mot vasallen; och så snart den ena kon-
trabenten brutit fördraget, var äfven den andre befriad från
sin förbindelse.
Fråga vi nu, hvilka verkningar den germaniska statsprin-
cipen hade, så måste vi onekligen medgifva, att den indivi-
duella kraften inom densamma fann den största frihet att ut-
veekla sig. Den förde obestridligen den enskilde” till: sjelf-
medvetande och sjelfkänsla och nödvändigheten, att vara allt
endast i och genom sig sjelf, medförde redan i och för sig
den goda verkan, att en mängd krafter, hvilka annars skulle
hafva slumrat, utvecklade sig. Till och med medeltidens fejd-
rätt är, från denna sida betraktad, en ingalunda nedslående
företeelse.
Härmed sammanhänger det, att en stor mångfaldighet af
riktningar. och sträfvanden var möjlig. Ty då staten såsom
sådan icke hade någon makt, då den fastmera betraktades en-
dast såsom individens tjenare, så egde individen den största
fribet att utveckla sig. Aldrig försökte staten att gifva indi-
vidernas krafter en viss riktning, att använda dem för: sina
ändamål, såsom det skedde i forntiden. - Medeltids-staten be-
kymrade sig om intet: den öfverlät uppfostran åt de enskilda
sjelfva; der förmådde icke att beherrska religionen, hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
