Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte V - Om den historiska utvecklingen af statens idé (öfversättning från Tyskan) - II. Medeltidens statsidé - III. Förmedlingens momenter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
ges alltså i Csjölbad verket "endast: friketer, PES > men 1 än
gen allmän frihet. SAS TER
HR örmsdkrgene momenter. Återkalla” vi ännu en
gång: de båda åskådningarne af staten, den antika och den
germaniska, så finna vi dem emellan - de största motsatser.
Den antika statsidéen uppfattar individen såsom en nullitet i
förhållande till staten: den germaniska deremot gifver i indivi-
den den största betydelse. Der utöfvar staten det största” in.
flytande på alla menskliga verksamheter och sträfvanden: Här
är den "deremot fullkomligt likgiltig i förhållande” till desam-
ma. Der är staten stark öch drakotiga emedan alla krafter upp"
gå uli staten: här är den deremot föga betydande "och. svag
emedan den största möjliga frihet - oafhängighet äro mL
nade åt hvarje enskild kraft. Inom den antika staten är en-
heten; centralisationsprincipen, öfvervägande: inom medeltids-
staten deremot det individuella, centrifugalkraften. Den an:
tika statsidéen hade endast statsbörgarens bildning i sigte, och
förbisåg dervid menniskan: den germaniska statsidéen deremöot
tänkte endast på menniskan såsom enskild individ och för:
glömde dervid att betrakta henne såsom medlem af det stora
hela, såsom samhällsmedlem. TI förra fallet går alltså indivi-
den under uti statshborgaren, i sednare fallet åter statsborga-
ren uti individen. : AR å
Man finner häraf, att ingendera af dessa adkådningår var
den rätta; och endast en förmedling” af båda kunde keda till
det sanna och rätta. I sjelfva verket finner man äfven under
medeltidens sista århundraden det interessanta skådespelet af
en småningom försiggående sammanblandning och ömsesidig
genomträngning af dessa båda’principer. Och flera möomenter
måste i detta afseende tagas i betraktande.
Till en början måste vi fasthålla, att det antika åskåd-
ningssättet , eburuväl Germanerna voro eröfrarne, likväl inga-
lunda kunde helt och hållet utträngas ur Hifvet:: det fortfor
fastmera att verka flera årbundraden igenom och bibehöll sig
företrädesvis inom de kretsar af det menskliga samhället, hvil-
ka” "mest bestodo af antika elementer, ätnligén inom de eröf-
rades, de besegrades kretsar. Det kunde jocke slå felt, "att
från den tidpunkt, då en större sammanblandning försiggick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
