Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII - En blick på de rörelser i det gamla Rom, hvilka föranleddes så väl af andra åtgärder till förbättrande af det lägre folkets ställning, som isynnerhet af de åtskilliga åkerlagsförslagen, med särskildt afseende på bröderne Gracchus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406
man betraktade denna frikostighet +) såsom ersättning för offret
af en välgörare. Folket visade en liflig ånger öfver sin ur-
aktlåtenbet att bispringa en välgörare i dess yttersta nöd,
klädde sig i sorgdrägt, belägrade ingången till fängelset, slut-
ligen så natt som dag, och upproret, som ej längre kunde
förebyggas, dämpades slutligen derigenom att — Manlius, 2
kraft af ett formligt senatsbeslut, befriades ur häktet.
Men dermed var upproret ej tillintetgjordt: tvärtom hade
nu menigheten sin beskyddare och ledare åter. Adeln komi stor
oro. De politiska klubbarne, som till och med höllos i Manlii
XY I fråga om senatens ”frikostighet” må man erinra sig den be-
synnerliga berättelsen om ardeatiska åkern, Livius gör 1 S:dje boken
af sin historia. Aricinerne och Ardeaterne, som länge krigat om ett
visst stycke land, togo ändtligen romerska folket till skiljedomare. Se-
naten beviljade dem ett folkmöte; men just som rotarne skule fram>=
kallas att rösta, framträdde en gammal plebej, Publius Scaptius, som
förklarade att romerska folket i denna tvistefråga missleddes, och att
åkern, hvarom tvistades, i sjelfva verket var romerska folkets åker.
Han kände förhållandet så mycket säkrare, som han sjelf tjent i kri-
get vid Corioli; till hvilken stads område den omtvistade åkern hört,
och genom stadens eröfring blifvit romersk statsjord. Det väckte så-
ledes hans undran, att Aricinerne och Ardeaterne nu tvistade om ett
åkerland, hvarpå de aldrig gjort anspråk, medan Corioli såsom stat
egde bestånd. — Konsulerne, berättas det, togo saken mycket illa, be-
dyrade vid gudar och menniskor, att en oerhörd nedrighet vore på vä-
gen att begås, och besvuro folket att icke lyssna till Seaptius, den
gamla torgskräflan. Emellertid blef åkern tilldömd Romarne såsom dess
rättmätiga egendom, och det besynnerligaste är, att Livius sjelf i sam-
manhang dermed yttrar: ”Det nekas också icke att så var, om man
blott vändt sig till andra domare.”
Men bvilken tror väl, att senaten, i hvars lynne aldrig tycks bhaf-
va legat, att utöfva en icke nödtvungen frikostighet, blott af grannla-
genhet skulle tilldöma Arieinerne eller Ardeaterne åkern, då de helt
enkelt kunnat, i anledning af sin bättre rätt till åkern, bedja dem vän-
da sig till annat forum? "Den gissningen, eller någon dylik, ligger
nära till bands, att senaten, af sina skäl, icke ville erinra sig det verk-
liga förhållandet, det de hoppades vara afglömdt — för att nämligen
slippa utdela åkern åt romerska menigheten; och att Ardeaterne, i hem=
higt förstånd med de romerske maktegande, mot besittningsrätt till å-
kern förbundit sig att betala en viss årlig skatt, eller — om förhållan-
det med åkern genom glömska nu mera endast var kändt af några få
— en afgift till vissa förnäma romerska familjer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
