Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VII - Öfversikt öfver den nyaste Litteraturen - [29] Berggren, J. Judiska häfdatecknaren Flavii Josephi vittnesbörd om Christus, Christi Broder, Johannas Döparen och Essenerna eller de första Christna, til dess authenticitet granskadt och framställdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416
såsom åt detta ämne särskildt egnad anföras en af J. M. Stret-
tenberg i Lund år 1824 utgifven akademisk afbandling.
I det hela har man gifvit saken en större uppmärksamhet
än den förtjenar. MHristendomens historiska sanning hvilar icke
på detta vittnesbörd, kan icke ens deraf vinna någon särdeles
styrka. Men det kan förefalla besynnerligt, om en jude, som
vid denna tid lefde inom Palestina och i Rom, icke skulle
hafva nämnt ett ord om kristendomens stiftare, och det kan
hafva historiskt interesse att förnimma en sådan mans omdöme.
Josephus synes af försynen hafva varit bestämd att som
ojäfvigt åsyna vittne intyga fullbordan af den straffdom öfver
Jerusalem, Kristus förutsagt, en straffdom, som äfven deri-
genom framstår såsom bevis på kristendomens gudomliga ur-
sprung, att Jerusalems tempelgudstjenst, förebilden och för-
beredelsen, just då måste falla och försvinna, när det före-
bildade och förberedda, den kyrka som i Jesu Kristi Guds
Sons tro tillbad Gud i andan och sanningen, hade i menni-
skornas hjertan vunnit tillräcklig styrka att bestå utan stödet
af densamma. Josephus, det judiska vittnet om denna för-
störing, var äfven ett vittne om Judarnes blindhet, då ban
icke förstod rörelsens grund deri, att, i djupare mening, spi-
ran var tagen ifrån Juda. Men skulle ban äfven hafva kunnat
vara i okunnighet om Jesus af Nazaret och hans bekännare?
Att likväl Josephus i sina skrifter icke egnar större upp-
märksamhet åt Kristus och hans bekännare, kan icke förundra
någon, som genom dessa: skrifter förvärfvat en närmare känne-
dom om den förfärliga jäsning, som rådde inom judiska sam–
hället under de sista tiderna, och bådade dess upplösning.
Det stilla och tysta verket af evangelii predikan och utbre-
dande kunde så mycket mera blifva obemärkt ibland de mån-
a, som i de dagarna högljudt ropade, att Kristus var här
eller att han var der, som Palestinas kristne icke snart fri-
kallade sig ifrån Mosis lag och judiska gudstjensten, och icke
framstodo bland de upprorsmän, hvilka den man, som beskref
sitt folks förvillelser och sitt fäderneslands undergång, för-
nämligast bade bland samtida eller från närmaste förtid att
skildra.
Men när Josephus i Rom, tjugo år eller derutöfver efter
Jerusalems förstöring fullbordade sin arkeologi, hade redan kri-
stendomen börjat ådraga sig större uppmärksamhet. Den hade
bekännare vid Domitiani hof. Det var då ej under, om Jo-
sephus tillade, när tillfälle dertill erbjöd sig, några ord om
denna bekännelses upphofsman och föremål. Men lika litet
kan det väcka förundran, om han ej hade mer att säga om
den, med hvilken ban under sin vistelse i Palestina, der han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
