Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - Öfversikt öfver den nyaste Litteraturen - [37] Tidskrift för Lärare och Uppfostrare, utgifven af J. A. Dahlström, C. Ekendahl m. fl. (Fortsättning) - [38] Jean Pierre, Kjöd och Aand eller de to Veie. En Sjælehistorie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
401
MB är elt redan 1812 af C: U. Broocman väl moti-
veradt anförande i samma: ämne, och här intaget såsom en
bilaga till M 2. 5 (Forts.)
[38] Kjöd og Aand eller de to Veie. En Själe-
historie, af Jean Pierre. "Två delar. Odense 1846. 80.
Liksom man kan se alltingi, fatta allting, skildra allting
från tvänne sidor: en yttre och en inre; så gifves det äfven
tvänne motsvararande sätt att skrifva romaner, allteftersom
författaren gör det yttre, vanskliga och tillfälliga£ellerZdet
inre, eviga och väsendtliga till bufvudsak. I förra fallet för-
nedrar ban poesien genom verkligheten, i sednare höjer han
verkligheten genom poesien, hvarföre ock dennes genius öf-
vergifver den ene ock följer den andre, i samma mon, som
han ser sin natur misskänd eller förstådd. Har man antagit
denna indelniogsgrund och i enlighet dermed bänfört ett ar-
bete till endera af dessa klasser, så bar man också, äfven
med inrymmande af beböriga modifikationer, i och med det-
samma bestämt författarens grundbeskaffenhet såsom konstnär
och värdet, af hvad han producerat såsom konstverk. Hvar
och en, som med urskiljning läser det arbete, vi nu gå att
anmäla, behöfver ej stanna i villrådigbet, till bvilkendera af
dessa klasser det bör hänföras.
Då romanen har att skildra menniskan såsom sig utveck-
lande subjekt och låta detta såsom karaktär skapa sin egen
verld, bör den, för att få poetisk hållning, teckna denna ka-
raktär sådan, att på samma gång den tillhör en viss individ
och ett visst tidehvarf, den tillika eger betydelse för den
"menskliga individualiten öfverhufvud och för alla tider. Der-
till fordras, att den framställes såsom sannt mensklig, så-
som ett uttryck af en högre nödvändighet, att den ej be-
stämmes af yttre, lösliga förhållanden, utan bär sina mo-
tiver inom sig och ur sig sjelf utvecklar sitt eget öde. Skall
nu romanen på detta sätt skildra karaktären såsom utveck-
lande och bestämmande sig ur sig sjelf, så är det naturligt,
att den företrädesvis tillegnar sig och begagnar sådana ele-
menter, hvilka utöfva det största inflytande på den menskliga
själsorganismen, vid denna dess utveckling och bestämning.
Det är derföre, som kärleken är af så stor och allmän vigt
för romanbehandlingen. Ingen bland de i menniskosjälen ver-
kande krafter har en större förmåga att böja eller sänka,
adla eller depravera, personligheten än denna. Verkande har-
moniskt, är den roten till allt ädelt och godt, i motsatt fall
blir den förstörande, gör själen till en ruin och lifvet till en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
