Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - Öfversikt öfver den nyaste Litteraturen - [38] Jean Pierre, Kjöd och Aand eller de to Veie. En Sjælehistorie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
493
försjunkande i åskådning af den sinnliga nakenheten eller
— för att begagna Schlegels egna ord — bängifvandet åt
”eine romantische Verwirrung von: allen diesen Dingen” ")
kallade man att lefva poetiskt. Men, att det är lika litet
poetiskt som sedligt, inses lätt, då man besinnar, att poesien:
blott. känner en sinrnlighet, Sänd den, som är subordi-
nerad under och genomträngd af anden, och att denna sinn-
lighet först blir skön, i samma mon detta genomträngande är
förfallkomnadt och harmoniskt. Denna romantikens diktnings-
genre, som Schlegel sjelf visserligen sedermera öfvergaf, men
som icke dessmindre verkat bögst skadligt och vunnit många
anhängare, är således både osedlig och opoetisk. Den verlds-
åsigt, som deruti uttalar sig, ”Rjödets”, bar nu författaren
hör låtit utkämpa sin strid med ”Aandens” » hvarvid på ett
åskådligt sätt blifvit lagdt i dagen. bhurusom den förra bär
inom sig fröet till sin egen sjelfförstörelse, Grundtonen blir
här djupt sedlig och förf. intränger i denna ”Sjelehistorie” -
till den kristna försoningslärans djup på ett sätt, som mäktigt
griper själen, emedan det är. håde snillrikt, enkelt och: sannt.
Deri finnes lika litet någon sjuklig pietism, hvilken bjuder att
förinta sinnligheten, och derigenom stör den harmoni, hvar-
under densamma i stället bör intvingas, som sinnligheten till-
delas större betydelse, än den i och för sig sjelf eger.” Man
må ej slöta sig dervid, att denna målas med glödande färgor,
der den skall framstå i all sin glans, ty derigenom poten-
tieras blott det ädlares seger. En målnings: karaktär bestäm-
mes dessutom ej genom färgornas intensitet hos ett eller an-
nat föremål, utan genom den andliga belysning. som; hyilar
deröfver, ch denna är här , såsom nämndes, sedlig.
Den idé, som genomgår det hela, utvecklar sig vidare
med inre nödvändighet, och denna utveckling bortskymmes
ingenstädes genom abeloiiga tillsatser, hvadan ock-författarens
talande öfver densamma, hvilket i allmänhet tröttar läsaren .
och oftast är en nödbjelp att påpeka, hvad som ej är nog
klart framstäldt att tala för sig: sjelft, blifver öfverflödigt och
undvikes. Karaktärerna förete en. sällsynt rikedom: och äro
hållna med en renhet, som röjer, att författaren studerat: lif-
vet i många former. Partierna äro mästerligt ordnade och E
sammanhanget dem emellan organiskt, hvarigenom falska si-
tuationer förekommas. I dialogen upptäcker man öfverallt en,
finhet, en takt och en omvexling, som, påminnande om dia–
mantens färgspel på rik mans hand, låta snillet, bildningen:
och vetandet med osökt behag framblistea : Diktionen. är p på
+) a. st. s. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
