Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte VIII - Öfversikt öfver den nyaste Litteraturen - [38] Jean Pierre, Kjöd och Aand eller de to Veie. En Sjælehistorie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494
en gång mjuk och energisk och villvar om ett sällsynt berra-
välde öfver språket, hvilket under diktarens hand liknar en
genomskinlig slöja. som ”låter känslorna ses, röjer tankarnes
växt.” Med ett ord: det hela är ett konstverk , hvilket vi ej
körtiga underlåta att både beuudra och prisa. vi skola söka
låta det sjelft] ådagalägga, med hvad skäl, genom alt följa
handlingens gång.
Hufvudpersonen , Axel Egenuskjold, en rik men volkanisk
natur, som vid Röpenhamns universitet under några år tumlat
sig i njutningarnes hvirfvel, tror sig med kärlekens band vara
fästad vid den ”frie Qvinden” Angelique; men redan första
uppträdet i ”Danserindens” aftoncirkel gifver ett begrepp om
denna kärleks natur. Och hans ditbyrambiska utgjutelser der-
städes påminna om detta högre ”Kunstsinn der Wollust”,
hvilket den ofvan skildrade fömnnliska kärleken lärer en yng-
ling”). — Rätta naturen af denna förbindelse framträder dock
ännu tydligare i Axels bref till sin vän Wilbelm, efter det
han lemnat Höpenbamn och återvändt till Egensö. = ”Ofte
kjeder jeg mig ganske forféerdeligt”; — säger han i det för-
sta af dessa bref — ”undertiden gribes jeg af en saa rasende
Laengsel, at det undrer mig selv, hvorledes min Sjal ikke
tager Vinger, for at söge sin Hvile der, hvor den alene kunde
finde den. Og dog er deri en ubhyre Falskhed. Thi om jeg
virkelig kunde tage Vinger og flyve til Hvilen ved det Bryst,
der drager mig til sig gjennvem de mange Mile, jeg vilde dog
ikke kunne blive der bestandigt. Jeg maatte igjen bort. Jeg
havde kun faaet en fystig Lindring, der vilde före en endnu
större Higen med si; Og om jeg evigt kunde nyde denne
Hvile, jeg kunde det dog ikke uden at opgive mig selv; og
migfselv kunde jeg jo ikke opgive uden at tabe Nydelsen i
Harmonien; thi er dog ikke Modsetningen Harmoniens Grund?”
— — — ”Jeg veed selv ikke, hvor jeg foaer de Problemer
fra, der fremstille sig for min Tanke. Saa meget er mig
klart, at det Liv, jeg i de sidste Aar bar levet; maa man
vedblive at leve, hvis der skal vere Mening i det. Det
gaaer med det, som jeg har bört om Philosopbien. Man maa
vedblive at pbilosophere, naar man engang har begyndt; el-
lers bliver man gal. Jeg föler det: boede ikke denne sver-
meriske Laengsel i min Sjel. da blev jeg afsindig; og dog
synes det mig undertiden, at den er saa glubende, at selv
Angelique ikke kunde udfylde den. I saadanne Öieblikke er
det mig, som kunde jeg favne hende med en Verdens Fölel-
ser, hvis hun stod for mig; og naar jeg da indseer, at selv
+) Lucinde s. 614.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
