Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IX - Öfversikt öfver den nyaste Litteraturen - [53] Michelet, J. Folket (öfversättn. från Franska Originalet, utgifvet 1846)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530
hvarje annat konstverk fordrar uppfostran framför allt ett en-
kelt och kraftfallt utkast. Bort med allt hårklyfveri. all små-
aktighet; bort med allt som gör svårighet, som framkallar in-
kast! Hos barnet måste man genom ett stort, belsosamt, var-
aktigt intryck, grundlägga menniskan , skapa bjertats lif. Först
och finest Gud, uppenbarad genom modern, uti kärleken och
uti naluren. Dernäst Gud, uppanbarad genom fadern, uti det
lefvande fäderneslandet, uti dess bjeltehistoria, i känslan af
Frankrike. Gud och Guds kärlek! Låt modern taga gossen
vid midsommartiden, då jorden fullbordar sitt årliga under-
verk, då bvarje ört står i blomma, då du ser plantan lyfta
sig allt högre. från jorden med hvarje ögonblick; — låt henne
då föra bonom till en trädgård, omfamna honom med ömhet
sägande bonom: ”Du älskar mig, du känner ingen annan än
mig ... Nå väl, lyssna till! Jag är ieke allt. Du bar en an-
nan mor ... Vi hafva en gemensam moder, vi alla, män,
qvinnor, barn, djur, vexter, allt, som har lif, en öm mor,
som alltid närer oss, osynlig och ändock närvarande ...:-
Henne skola vi älska, mitt barn, omfamna henne af bhjertat:”
Och ingenting mera på en lång tid! Ingen metaphysik, som
dödar intrycket! Låt det vara skyldt det sublima och ömma
mysterium, som hela dess Hf icke skall vara tillräckligt att
förklara! Detta var en dag, som barnet ieke skall glömma.
Igenom lifvets pröfningar, igenom vetenskapens dunkel, i trots
af passionernas och stormarnas natt, skall den varma midsom-
marsolen alltid skimra i djupet af barnets bjerta, med den
odödliga blomman af den renaste, den bästa kärlek. En an-
nan dag längre fram, när mannen redan börjat grundläggas
hos honom, tager fadern gossen med sig; det är en stor of-
fentlig fest, Paris är i rörelse. Han leder bonom från Notre-
Dame till Louvren, till Tailerierna, till Triumpbbågen. Från
elt tak, en terrass visar han honom folket, arméen, som tå-
gar förbi; de glittrande bajonetterna, den trefärgade fanan...»
Under väntningens ögonblick, före festen, före illnuminationen
med dess fantastiska ljusskimmer, under den betydelsefulla
tystnad, som plötsligt lägger sig öfver den mörka oceanen af
hufvuden, lutar han sig ner och säger till gossen: ”Se dit,
mitt barn, se hitåt! Der ser du Frankrike, der ser du fä-
gderneslandet. Allt detta är som en enda man. Det är sam-
ma själ och samma hjerta. Alla skulle kunna dö för en enda,
och enhvar bör också lefva och dö för alla. . .. De, som
tåga fram dernere, som bära vapen, de marchera, de gå till
striden för oss. De qvarlemna här sin far, sin gamla mor,
som skulle hafva behof af dem. .... Du skall göra som de;
du skall aldrig glömma, att din moder är Frankrike.” An-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
