Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åtniasiooe mera sällan, ån som kunde behöftas. öct har
synbarligen varit förf:s afsigt att hålla den sköna ljusbilden i
tafla ns bakgrund, för att blott då oeh då, når skuggorna
blefve alltför täta, effektfullt bryta igenom dem med en
sol-bliek. Men detta har skett så, att de éfriga figurerna helt
ock hållet bortskymma henne, ... de vända henne nästan
ständigt ryggen; ej under då, att betraktaren, läsaren äfven
ofta är nära att glömma henne. Det är doek skada!
Sådan, som denna intressanta, milda bild framstår,
synes hon nästan endast tjena till en belysande kontrast vid
sidan af frn Ida, med sin outgrundliga, halft dystra tjåL Så
sammanställas de äfven af förf. (sid. B7): ”Inas ögon voro
stora, klarblå, ... deras blåhet mild, ... deras blick frisk
oob upplifvande. — Idas flammande ögonpar stötte bort eller
antände. ... Hennes väsen verkade frånstötade, liksom Inas
tilldragande.” Ida år olycklig, ”ett barn af bittra sorger”,
hennes lif, och derigenom äfven hennes hjerta, en förfrusen
krystalbdroppe ! Häraf kan väl hennes tillbakadragna väsende
emot fru Cecilia (se sid. 320) någorlunda förklaras, dock ej
tillräckligt klart motiveras. Ida står på gränsen att blifva en
dålig menoiska: af denna bild skulle man kunna låra, hur
man skall förebygga, det man ej blir dålig, då*sorgens
bitterhet år nära att göra hjertat bittert och hårdt; men förf.
bar ej tydligt låtit oss se, hvad det är, som upprätthåller Ida.
Vi nämde ofvan, alt äfven bär påträffas en typ, hvars
grunddrag igenfinn *s i alla M:ll B:s romaner, och som vi, — då
vi redan en gång kommit att vända tanken på ”Grannarna”, —
skulle vilja lurila Bruno-karakterer. Hvad Bruno är i nyssnämda
roman, Sara i ”Hemmet”, år här Erik, den äldste lefvande bland fru
Cecilias söner. (Familjen ntgöres af flera kullart fru Nordenhjelm
bar varit gift tvenne gånger, och hennes sednare man hade äfven
förut barn, deribland denne Erik). Då det straxt i början af
boken nämnes om Erik, hnr man med en viss ängslan motser
den förlorade och som död ansedde sonens nrôjliga återkomst,
gripes läsaren, — åtminstone var detta fallet med ref., —
af en aning: han kommer väl slutligen åter en annan Bruno,
för att sprida olycka bland de nu så lyckliga. Denna aning
delas ock af en bland bokens personer, den gamle Kättaren,
en väl tänkt och troget tecknad biperson, — en försyn i smått
inför fru Cecilias samvete. Aningen blir ock verklighet.
Läsaren igenkänner lätt den förut blott af andra
omtalade Erik i passageraren på ångfartyget Örnsköld, under namn
af Theodor, stadd på resa till hemmet. Hans
ungdoms-åfventyr i hemmet berättas af honom sjelf (sid. 77 — 85), i
bref till en vän. Der i hemmet ”förstod honom ingen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
