Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådana som Romam ire o. s. v., bvarest då Nom. ocb Acc.
sedermera till formen ålskildes, den sistnämnda bibehölls.
Häraf framgick det ofta vedertagna men grandfalska försöket
att förklara accus, såsom egentligen varande betecknelsen för
rörelsen till ett ställe — ett förhållande, hvarför i Sanskrit,
Grekiska och Latin och öfvcrhufvud i hela den
Indo-Europei-ska 8pråk8läglen, ingen särskild casas år bildad, ehuru i
Grekernas x<r/w£f, *A&qya(s, otxadi, d6/uoy&, ttlcxds en tillstymmelse
dertill förefinnes — och sedan i andra ru turne t deraf förklara
dess bruk såsom objektcasus. Till betecknande af det
närmare objekts-förhållandet (hvilket betecknande väl egentligen
var öfverfiödigt, då det, såsom sagdt år, redan låg i
tillfogandet af en substantiv-föreställniug till verbet) kom man
näppeligen på en sådan omvåg, och iugen fantasi kunde val
uppfatta objektet såsom slående utanför handlingen, så att
denna rörde sig hän till objektet*). Under det att språket
annars alltid afspeglar den totalåskådning, hvartill
förestall-ningarne ordna sig, så skulle det, enligt en sådan theori vid
hvarje åskådning af ett föremåls behandling, hafva afbrutit
åskådningens sammanhang och inflickat den allmänna och
abstrakta föreställningen om en handlings rörelse utåt ifrån
subjektet, samt hänfört objektet dertill! Och om nu
rörelse-iiegreppet utgör det första hos Accusativen, hvarför begagnar
då det regelbundna språkbruket icke accusativen ensam, utan
att taga sin tillflygt till preposilioner, för att beteckna
rörelsen till hvad ställe som helst? Påtagligen är det derföre
alldeles orimligt, att taga delta speciella och underordnade
bruk af accusativen till utgångspunkt vid bestämmandet af
dess väsende. — Det var vidare denna casus, som förenades
med alla preposilioner, hvilka icke antingen, i det de
sam-manvexte med ordet, bildade egna casus, eller i sin betydelse
sammanföllo med eller slutade sig till det förhållande, som
med en speciell oblique casus betecknades, så att således^
när en préposition förenades med ablativen (i Grekiskan
Genitiven och Dativen), det genom denna casus utsagda
förhållandet betecknades tvåfaldigt.
Förenämde Allmän-casus var till sin form ursprungligen
intet annat än ordets rena stam, och visar sig ofta ånnu
såsom sådan : så framträder den i de latinska neutra på e, 1, r, »,
i de grekiska subslantiverna på * och e, i jfdpw och $dv, i
*) Till hvilka skrufvade och tillkoastlade förklaringar det
kouse-qventa tillämpandet af det fttregifaa ursprungliga rörelsebegreppet hos
accusativen på alla dess användningar kan gifva anledning, kan ses
hos Jessen: Om Sproget. Kjöbenh. I84Ö. Sid. 40 ff., särdeles i
förklaringen af me miserum o. dyl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
