Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
k liflig fasthet i karakteren, som Mier osa se modren från Len«
nes minst fördelaktiga sida. Denna blandning af godt ocb
ondt i Hofrättsrådinnans karakter kan vfil sålunda förklaras,
om man, så som bär skett, dissekerar dess inre beståndsdelar;
men förf. har ej tillräckligt för den mindre reflekterande, icke
kritiske läsaren motiverat denna dubbelhet i karakterstecknin-
fen. Sant är, att denna teckning ingalunda ar ovanlig,
hvar-en i romanen eller till sin motsvarighet i verkligheten; men
i våra dagar, då roman-litteraturen tillkämpat sig ett sådant
valde, blir det kritikens pligt att noga se till, att det Onda
ej framställe8 som något absolut, ursprungligt, — utan som
ett förvändt Godt, alstradt af någonting forvandt i de yttre
förhållandena, uppfostran, umgänge, samhällsbegrepp o. s. v.
Mellan dessa begge, modern och farbrodern, står nu
fröken Edith, den "nyckfulla qvinnan", den "fria flickan.*’
Modern, stolt och sårad af dotterns sjelfsländighet, visar
allt-jemt missnöje mot henne; den bjertligt varme och fördomsfrie
farbror Janne åter, gillar henne visst icke alltid, men äfven
då han klandrar är han kärleksfull. Ej under då, att Edith
sluter sig närmare till den senare än till den förra. Det
samtal i paviljongen, vi redan ofvan nämt, mellan
hofrätts-rådinnan och hennes svåger, handlar just om Edith och
hennes ostadiga lynne; men man finner snart, att de
anmärkningar modern här framställer, mera falla dennas egen fåfänga
och oinskränkta berrsklystnad till last, än dotterns förmenta
fel. Ediths nyckfullhet är i det hela väl tecknad, då förf.
fattat den endast som en flyktig omhytligbet i sinnet, utau
någon bjertats elakhet till grund. Då fru Carlen en gång
förut, — i "Ett År", — sökte skildra en nyckfull qvinna
(Julia), misslyckades hou, just derföre att hon trodde
nyckfullhet nödvändigt skola stå tillsammans med en beräknande
elakhet. Detta fel har hon här undvikit; Edith är ej elak:
hon förlofvar sig med den olycklige grefve Herrman,
visserligen af stolthet, för att undfly sin kärlek till den simple
bruksförvaltaren, — men med den innerliga föresats att
trösta och till själsfriskhet återställa den stackars sinnessjuke.
Att ban ej förmår fullgöra det sig förelagda värfvet, dertill
är orsaken att söka dels i hennes ständiga, numera naturliga
vankelmod, dels ock i hennes kärlek, som, vänd åt ett anipat
håll, på en gång ljuft och oroande stör henne i uppfyllandet
af sina pligter mot Herrman.
Åfvenledes hade förf. bort taga sig bättre till vara ätt»
fl andra sidan, vid nyckfullhetens yttringar förblanda detta jtel
med ett yrande lättsinne: Editb kallas till och med
understundom for lälUinuig. Men Edith, i högsta grad nyckfull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
