Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
del ödla, Muligeo begäret att lugna, trötta och lyckUggöra
den olycklige tjoklingen. Detta år onekligen en räcker tanke:
en ny framställning af den aanaing, att granden i hvarje
men-niehat tj<l ar det Goda. Betraktar nian lier sättet hora
Edith blifvit fästmö, finner man deraf, alt hon no börjar
känna sig sjelf eeb att bon uppenbarligen ”anar fara för såg**
af sin kärlek till Helmer. Ediths lifliga tankar äro just som
varmast festade rid hennes hjertas älskling, Ernst, . . .
Gref-ven inträder oförmodadt, . . . hon besluter att undfly Ernsts
kärlek ... i detsamma kör hon en regn rulla in på gården,
bon fruktar, att det är Helmer, oeh att bon vid hans åsyn å
nyo skall Uta sina tankar och känslor förändras . •. och hon
kastar sig i Herrmans armar!
Den hastigt påkomna ånger, som sedermera framkallar
brytningen, — åter en ”nyck**, om man så vill, — är väl
tänkt Och motiverad. Herrman blir åter vansinnig och Edith
lägges på sjuksängen.
En person, som här blott i förbigående hlifvit nämd,
men som verkligen förljenar att närmare betraktas, är kusin
jébbe9 Olgas man, — som dock just före. äktenskapet mest
ingriper i intrigen. Abbe är ämnad till bokens komiska
personage och tillika — dess onda genius. Det är i sanning
ingen lätt uppgift att i en personlighet förena dessa tvenne
karakterers attributer; men det bar bär skett på ett skickligt
och berömligt sätt. Baron Abbe Linden är en slipad skurk,
och karakteren är som sådan konseqvent hållen. Sjelfva hans
roligheter, — hvilka oftast med afsigt framstå som
platt-heter* — äro blott en mask för hans infama planer mot
Edith oeh hennes lycka; planer, hvilka endast kunna tänkas
hos den försmådde älskaren, den samvetslöse penningguden,
som dessutom ej eger den ringaste känsla för äktenskapets
helgd. . . .
Vi äro nu nära den vigtigaste vändningen i händelsernas
gång: Ediths förening med Helmer och hvad som föregår
denna, svårt tillvägabragta katastrof. Ediths ”frieri’* till
Helmer, sedan, hon låtit kärleken bryta högmodet; — det derpå
följande samtalet mellan Hofrättsrådinnan och Helmer,
visserligen ieke nytt, men vål hållét; — det nattliga mötet med
älskaren i Ediths egen kammare, en scen af stor betydelse,
så väl för berättelsens handling som ock i afseende på
förf:s, måhända ännu något vacklande, åsigler om qvianans
värdighet samt de fri- och rättigheter denna fordrar; ■*—
Ediths förklaring, att hon med afsigt tappat en biljett till
Ernst för att derigenom locka sin mor till denna nattsceu
samt sålunda ”gifva sitt rykte till pris för den enda aällhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
