Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ska utvecklingen Ar så ock så beskaffad» emedan denna
utveckling Ar betingad af idéen sjelf, ock idéen har den och
den sig tillhöriga bestämning; ty den har, så och så bestämd,
visat sig i sin yttre verklighet. Denna belysning af det
Skonas idé genom dess historiska verklighet, och denna
belysning af den historiska verkligheten genom idéens eget ljns Ar
det ändamål som tanken genom den æsthetiska betraktelsen
sätter sig före att uppnå.. J finnen lätt, E H., att detta
den philo8ophiska betraktelsens Andamål icke ligger utom
betraktelsen sjelf. Tänkandet sjelft är tankens Andamål oeh
dess nödvändighet följer ur menniskans eget väsen såsom
tänkande. Menniskan tänker; ty hon kan icke undgå att tänka.
För detta ändamål i allmänhet tänker hon äfven öfver den
sköna konstens föremål.
Ehuru man således visserligen icke kan anse en sådan
tänkande betraktelse såsom öfverflödig, emedan den redan
såsom tänkande är nödvändig, kan man likväl sätta ifråga
huruvida det icke verkligen funnits en tid af konstproduktion,
innan ännu tanken hunnit genomtränga konstens alster, • och
huru i detta fall den tänkande betraktelsen öfver konstens
föremål förhåller sig till den producerande konstverksamheten.
Vi hafve redan i det föregående anmärkt, att menniskan. t
följd af sin natur är åskådande eller sinnligen förnimmande
och föreställande innan hon är tänkande och reflekterande,
och att följaktligen hon måste vara konstbildande innan hon
blifver abstraherande. Häraf följer ock otvunget att det
måste hafva funnits en tid då Konsten var det enda uttrycket
for Andens lif, då Konsten var allena herrskande på Andens
område. Och det var just på denna tid, som, enligt många9
förmenande, konsten blommade i sin bögsfa fägring liksom
den äfven då verkade med sitt högsta allvar. Konstnären
befann sig då ännu i ett helt naivt förhållande till sitt
föremål, och i samma naiva förhållande stod äfven den åskådande
menniskan till Konstens skapelser. Hon tillegnade sig idéen
genom åskådningen och egde intet medvetande om att hon
på annat sätt skulle kunna tillegna sig den. Nar reflexionen
vaknade, upphörde detta naiva förhållande: tanken ingrep i
denna konstens barnaoskuld, den medförde: sitt ljus men Ullilut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
