Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV - Litteratur-Öfversigt - [31] Törnrosens Bok eller Fria Fantastier, berättade på Jagtslottet hos Herr Hugo Löwenstjerna, Imperial-oktav-upplaga. Första och andra delen; [32] Almquist, C. J. L. Monografi, samlad och utgifven för att lätta öfversigten och bedömandet af vissa bland tidens frågor; [33] De Dödas Sagor. Med ett föregående bref om den Skandinaviska Nordens betydelse för Europas Fornhistoria. Af Författaren till Törnrosens Bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
från Dovrefjellet och intogo landet omkring Klarelfven, an-
föllo de alla, som icke trodde likt dem. Sådana äldre folk
kallade de orene (gudar), såsom dJotnar, Svedenborgare och
Stattorpare, och deras andar. skulle aldrig inkomma i Odins
kimmel. Vi finna att denna skildring är den: renaste poesi;
huru andra finna rörer oss ej, ty det är vi som äro konstnären.
Det vore visst bättre för Furumo att nedrifva det färga-
de floret framför Hofmarskalkens dimfigurer och låta honom
se verlden sådan den är. : Vi tro ej att poesien skulle förlora
derpå, ehuru så mången ännu rödfärgar rutorna i sitt Klla
belvedére, för att uppförgylla landskapet derutanföre. Och
frågar Furumo oss då med någon tvekan, hur det går med
konsten; så svara vi med gladaste hjerta: bra. Det bistoriska,
eller för att nyttja ett förkättradt namn, det reella, har i kon-
sten redan till betydlig del gjort sig gällande: Vi påminna om
Walter Scott, om vår Södermark, om Folkvisan. Och om
någon säger oss, att allt detta är nästan mer verklighet än
konst, så förskräcker det oss icke. Fantasien, denna ädla
Guds gåfva, skall ändock icke blifva utan syssla i den mensk-
liga odlingens tjenst. Lik pappersdraken, som förde första
brolinan öfver Niagarafallet, slår den ständigt broar mellan
oförenliga fakta: så hos Geijer, Humboldt och Laplace. Men
dessa broar tåla också att beträdas af den tungfotade kritiken,
som kommer efteråt, och förlora det oaktadt ingenting af sin
luftiga skönhet. Väl kan derföre menskligheten bära att se
skiljemuren rifven mellan skönheten och sanningen: den skall
kanske en gång i sin förstöringslusta vilja störta äfven en an-
nan mur, den som afstänger dessa två från deras tredje slägt-
begrepp eller godbeten; men derom längre fram.
Såsom en grann ironi, en snillrik lek, måste vi alltså upp-
fatta denne författares konstraktion af verldshbistorien, såväl
här "som i åtskilliga tidigare arbeten, och såsom den mest
ironiska af alla den nya Odinssagan, med sina drag af behag,
och låt oss säga det, äfven af sanning. Sjelfva den ”äkta och
veritabla” ”Förnrosförfattaren skall säkert hafva ett godmodigt
bifallslöje till hands åt Asarnes första specimen i cigarrökning
och åt Thors granna rödrosiga krigsnäsduk. Vi vilja blott
vid dessa sagor göra en anmärkning: vi tycka oss på ett eller
annat ställe igenfinna ett finger af den hand som skref bref-
vet till Leonard. - Vi tilltro denna penna bvarken cyniska idéer
eller cyniska beräkningar. Vi erkänna såväl som någon, att
menniskonaturen äfven under de mest förnedrande förhållanden
ofta bevarar ett tycke af behag och oskuld. Men sättet att
anbringa dessa skilderier vittnar om en pojkaktig odygdigkhet,
som aldrig uträttar något godt; och som rätt väl kunde för-
tjena tillrättavisningen af ”en vermländsk näfve.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
