Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV - Litteratur-Öfversigt - [31] Törnrosens Bok eller Fria Fantastier, berättade på Jagtslottet hos Herr Hugo Löwenstjerna, Imperial-oktav-upplaga. Första och andra delen; [32] Almquist, C. J. L. Monografi, samlad och utgifven för att lätta öfversigten och bedömandet af vissa bland tidens frågor; [33] De Dödas Sagor. Med ett föregående bref om den Skandinaviska Nordens betydelse för Europas Fornhistoria. Af Författaren till Törnrosens Bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2355
isynnerhet för ungdomens daning genom solid undervisning
till en sådan grad af manlig mognad. i lynne och förstånd,
att den utan svårighet på egen band kan förskaffa sig de nya
skickligheter, ja de nya mofaliskå energier, som förändrade
konjunkturer stundom kräfva, och väckaudet hos densamma af
ett lefvande behof att oaflåtligt utvidga sitt kunskapsområde.
Vi hafva i en föregående artikel uttalat några tankar om upp-
fostran, hvilka möjligen torde missförstås. Saken är, att vi
ej kunna fatta den föregifna rangskillnaden mellan olika slags
vetande, som: ju. dock alltid skar samma väsende och samma
mål: att föra menniskan sin bestämmelse närmare, Tidens
art, äfven i högsta mening, fordrar vetandets exakthet, och
vi nöja oss ej längre med systemer, utan vilja, så att säga,
i allt se den individuella personligheten. Vi erinra om den
nya vetenskap, som man kallar etbnograpbi, och dess -prakti-
ska uttryck i nationalitetskänslan; De Särskilda disciplinernas
sjelfviska högmod är brutet, sedan de sett, att de liksom
menniskorna, oupphörligen bebhöfva hivapandras hjelp. — Låt
vara, säger man, att detta är fallet med det så kallade bu-
manistiska vetandet, att språkforskning, historia; philosophi
endast kunna existera i och genom hvarandra, emedan de alla
samverka att reda härftråden i den menskliga odlingens öden;
men det naturvetenskapliga vetandet är dock ett lägre, eme-
dan det blott går ut på att fylla Kifvets materiella bebof. Så
är det häfdvunna talesättet. Kan nu den förnäma humanis-
men umbära naturvetenskapens hjelp, eller kan den buttra
realismen bjelpa sig på egen hand? Den högre” vetenskapliga
forskningen svarar på båda sidor ett ärligt nej, som hvarje
enskild erfarenhet upprepar. Dermed förhåller sig på följan-
de sätt. Menniskans väsende kännes blott genom allsidigt akt-
gifvande på dess yttringar, sådana de möta oss i historien om
hennes gerningar, språk, seder och yttre beskaffenhet. "Men:
niskans skapelse och återlösning är Guds kärleks verk, som
likaledes möter oss i historien, och ingenstädes utom der; ty
den verldsliga historien är ju blott en fortlöpande kommentar
till. den högste bistorien som vi kalla religion, "Men Gud ska-
pade i menhiskän ej en abstraktion, utan ett väsen med lif
och tillvaro, och naturen är hvad man kallar den yttre sidan
af denna tillvaro. Följaktligen är äfven naturens skapelse och
uppehållande en akt af gudomlig kärlek. Men om nu en hö-
gre och renare åskådning af naturen med rätta tillbakavisat
den trångbröstade lära, enligt hvilken allt skapadt vore till en-
dast för menniskans skull, öd byatefter skaparen i naturens
Jagar inlagt sin heliga vi hel för intet annat ändamål än att
Föra en angenäm gymnastik för hennes förnuft, några granna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
