Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV - Litteratur-Öfversigt - [31] Törnrosens Bok eller Fria Fantastier, berättade på Jagtslottet hos Herr Hugo Löwenstjerna, Imperial-oktav-upplaga. Första och andra delen; [32] Almquist, C. J. L. Monografi, samlad och utgifven för att lätta öfversigten och bedömandet af vissa bland tidens frågor; [33] De Dödas Sagor. Med ett föregående bref om den Skandinaviska Nordens betydelse för Europas Fornhistoria. Af Författaren till Törnrosens Bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
leksaker för hennes sinnen, så vi få erkänna, att det
icke ges någon rangskillnad , icke någon åtskillnad mellan
vetandets olika yttringar. Allt vetande blir i sådant fall hi-
storiskt, — historien om den gudomliga kärleke =
Vi stå nu framför den skiljemur vi i det före; äende om-
talat, den som skiljer sanning och godhet, vetande och hand-
ling, — theori och praxis, för att tala ett mera bildadt språk.
Välan , vi vilja då våga det påstående, att ingen finner san-
ningen genom blotta vetandet, att forntiden ej kan förstås
utan medvetande af det närvarande, utan en aning om det
kommande, att kunskapen är död så länge den ej rörer sig i
den sedliga handlingen. Men gör ej, frågar man, den högre
vetenskapligheten gagn nog, då den uttänker lagarne för af-
slutade företeelser, utan att vårda sig om deras. tillämpning,
som hon obekymrad må öfverlåta åt andra? Vi tro det ej;
och om vår sats är djerf, så är den dock ej ny, ty redan
för aderton århundraden tillbaka uttalades den för första gån-
gen på menskligt språk. Vi fördrista oss ej att våga en för-
klaring af den högsta lära menskligheten hört, men vi kunna
dock upprepa hvad redliga menniskor sagt före oss, att in-
gen verldshistorisk sanning, ingen för det menskliga lifvet
välsignelserik uppfinning någonsin framgått ur ett kallt, sjelf-
viskt och kärlekslöst sinne. Här är således fråga om enheten
af begripa och vilja — af bildning och kristendom, för att
tala ut ordet, — om kärleken till Gud uppenbarad i kärle-
ken till Bionniskor. Men här blifver ju tal om philanthropien,
säger man, och hvar och en som talar bildningens språk vet
hvad det ordet betyder. Den har kanske gjort väl i att nämna
sig med ett grekiskt namn, för att icke förblandas med simpel
menniskokärlek. Vi skola söka att såsom sig bör skilja mellan
båda. Philanthropen sitter i verldens medelpunkt: han är
idealismens förkroppsligade jag. Från sin höga thron böjer
han sig ned till hopen som krälar vid hans fötter, och räcker
den: med bortvändt ansigte sina andliga och lekamliga almosor.
Och ve den, som ej vill taga hvad ban bjuder, vare sig bröd,
bildning eller frihet; ty han är medlaren mellan himmelen och
jorden. Behöfva vi att visa, hnru ban med ena banden fram-
räcker sina gåfvor, medan han i den andra svingar fukteln,
hvarmed han fullbordar de lidandes förvandling i välmående,
dygdiga och fria medborgare? Denna skepnad är oss blott
alltför väl bekant. Den andra torde förtjena att blifva det.
Menniskokärleken sitter icke så högt; den står liksom Fräl-
saren i midten af menniskoskaran. Den tvingar sig på ingen,
ej engång på den fattige och beroende, så länge han sjelf ej
lider och klagar. Men hör den ett nödrop, har den hjelpen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
