Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte IV - Litteratur-Öfversigt - [31] Törnrosens Bok eller Fria Fantastier, berättade på Jagtslottet hos Herr Hugo Löwenstjerna, Imperial-oktav-upplaga. Första och andra delen; [32] Almquist, C. J. L. Monografi, samlad och utgifven för att lätta öfversigten och bedömandet af vissa bland tidens frågor; [33] De Dödas Sagor. Med ett föregående bref om den Skandinaviska Nordens betydelse för Europas Fornhistoria. Af Författaren till Törnrosens Bok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
till bands, oftast utan att den lidande ser händen sem räcker
den. Menniskokärleken tror sig sjelf intet vara, utan gör allt
för Christi skull; den båller inga pathetiska tal och märker
ej i sin lugna enfald, att den gör något ovanligt och bryter
mot den goda tonen. Den krälar för ingen och trampar in-
gen i stoftet: den kallar ej somliga för gudar och andra för
slafvar, utan nämner en hvar menniska i himmelsk mening,
och i fängelserna eller lastens boningar är dess vanliga hels-
ning: Guds frid, jag är en syndig menniska liksom du. Och
frågar någon, om denna sällsynta gäst finnes på jorden, hvad
skola vi då svara? Det är framtiden som skall gifva detta
svar; men väl klappar vårt bjerta högre, när vi tänka på
varmhjertade varelser som gått öfver jorden och lossat slaf-
varnes fjettrar, renat fängelsernas förpestade luft; satt Evan-
gelium i hedningarnes händer, bygt industriens broar mellan
fientliga nationer och med andens milda våld tvungit de mäk-
tige bland folken att smida om sina svärd i plogar. Och vill
någon hafva namn, emedan saken ej är honom nog, så kunde
vi uttala namnen John Howard, Walter Scott, Elisabeth Fry
och många fler. Vi kunde äfven hafva något att berätta om
enkla varelser, som pläga benämna sig sjelfva för Vänner,
men åt hvilka bildningen gifvit ett annat namn. Men detta”
spara vi till ett lägligare tillfälle. —
Kanske skulle någon befara att menniskokärleken, om den
länge får gå lös, torde få det infallet att blanda sig i menni-
skornas högsta gemensamma angelägenheter, och det till mehn
för politiken, som hvar man vet vill säga den högre egoismen,
den högre spetsfundigbeten och framför allt den högre per-
sonliga smädelsens sublimerade gift. Vi tro det knappast,
men skulle det bända, vore kanske faran mindre än man före-
ställer sig. Den skulle föga reglementera, och unna en hvar
de rättigheter ban utan andras förfång kunde åtnjuta, aldrig
tvinga s. k. politiska rättigheter på någon som ej beböfde och
eftersträfvade dem, men också aldrig tillbakahålla dem, der de
med rätt fordrades. Ty äfven den himmelska kärleken tvin-
gas på ingen, som ej allvarligt behöfver och kräfver den; Den
skulle, så långt menskligt bemödande räcker, sky att spilla
blod, framför allt medborgares: ty seger eller nederlag åt-
följes här af samma förbannelse. Den skulle aldrig försumma
att verkställa en liten förbättring, när den ej mäktade att
åstadkomma en större; ty den betraktar sjelfva förbättringen
såsom fröet till något ännu bättre. Den skulle heligt värda
det fria meddelandets, det öppna talets rätt; ty det sköna är
ej mindre skönt, fastän det kan karrikeras, sanningen ej min-
dre sanning derföre att det gilves en lögn, och såge den mäng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
