Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. En natt vid hafsstranden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De spelande hade nu efter tärningarnas utslag delat
arfvet och slöto sig till de andra. Kaptenen gick akterut
och betraktade, lutad mot ratten, uppträdet framför sig.
Ruys åtog sig värdskapet, fyllde bägarne och uppmuntrade
att flitigt tömma dem.
– Ett härligt vin! En förening af eld och rosendoft!
upprepade han, under det han slog uti. Men hans
röst darrade, och kallsvetten stod på hans panna.
Vinet måste varit blandadt med något starkt narkotiskt
ämne, ty det dröjde ej länge, innan den ene efter den
andre af besättningen vacklade bort för att öfverlämna sig
åt en öfverväldigande sömn. De öfverblifne misstänkte dock
ingenting: äfven deras ögonlock kändes slutligen blytunga
... den sista gnistan af medvetande slocknade ... den sista
dryckesvisan afstannade ofullbordad ... bägaren föll ur den
siste dryckeskämpens hand ... och allt var tyst.
Ruys smög bort till kaptenen ... smög på tå, som
om han fruktat att väcka de sofvande.
– Nåväl? hviskade han.
– Jag har öfverräknat karlarne och ser, att ingen
fattas. Bär ner dem under däck, och se till att allt flytande
gods äfven kommer ner! Bomma luckorna och
öppna läckan i lastrummet!
– Skall ske, mumlade Ruys dystert och gick med
synbar motvilja till sitt hemska arbete.
Kaptenen vände ryggen åt däcket, lutade sig mot
bastingeringen och stirrade på månen, som just nu gick
ned bakom skogen.
De fleste fribytarne lågo orörlige, som om de redan
hvilat i dödens armar. Andre tycktes i sömnen vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
