Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. En natt vid hafsstranden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gripne af ångestfulla aningar; deras bröst arbetade, deras
armar höjde sig, för att i nästa ögonblick kraftlöst sjunka
tillbaka.
Ett sorlande ljud nedifrån fartygets botten väckte
kaptenen ur hans månskensbetraktelser. Han vände sig
om. Ruys stod med likblekt ansikte framför honom.
– Det är gjordt, sade han och fattade jullens fånglina.
De stego i jullen och sköto ut. Sedan Ruys rott
en stund, tillsade honom kaptenen att hvila på årorna.
Han ställde sig upp, svepte kappan omkring sig och betraktade
det sjunkande fartyget. Månen var nu nedgången,
och skonertens linier urskiljdes oredigt bland nattens
skuggor, mot hvilka en svag början till daggryning kämpade vid
östra himlaranden. Ett häftigt brusande tillkännagaf det ögonblick,
då vågorna i segerfröjd slogo tillsammans öfver sitt rof. Vattnet
upprördes på en betydlig omkrets, och några svallvågor förde till
stranden det budskap, att ett af hafvets flytande helveten, den
fredliga handelns plågoris, var försvunnet.
Då de båda männen uppstigit på stranden, sade
kaptenen:
– Du måste strax efter soluppgången vara i Stockholm. Här
i nejden får du under intet vilkor visa dig,
och tills vidare äro vi fullkomligt främmande för hvarandra.
Dina papper äro i ordning. Du stannar öfver vintern i
hufvudstaden och afvaktar mina ordres. Nästa sommar
skola vi åter arbeta tillsammans.
Ruys hade satt sig på en sten vid stranden. Hans
blick sväfvade öfver vattnet och tycktes söka det sjunkna
fartyget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
