Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10. En aftonkrets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
116 VIKTOR RYDBERG.
Vid sidan af hvarandra
vi saligt drömmande kring fälten vandra,
och såsom fläktar friska
vid månens sken i trädens kronor hviska,
så hviska vi om öden,
vi delat förr, om kärlek in i döden
och om den ed vi svuro, att, som flamman
med flamman enas, evigt smälta samman.
Till verklighetens strider
flyg, tanke, åter från förflutna tider!
Till stormens famntag ila,
se’n nu du hämtat elyseisk hvila:
en hvila, ack, för stunden,
ty vid ditt ödes kedja är du bunden!
Af den din flykt är länkad öfver hafven,
tills mattad vinge sänks mot djupa grafven.
––––-
Maria hade sjungit ur sin själ; det röjde de
smältande tonerna, den drömmande blicken, den bleka kinden;
och då hon nu lade bort cittran, ljöd en efterklang i
mer än ett hjärta.
Det fanns i denna krets två personer, hos hvilka
Marias sång väckt alldeles likartade känslor. Han hade
återfört dem till den tidpunkt af deras lif, hvars minne
för dem var det heligaste och på samma gång det bittraste,
och därigenom erinrat dem om deras första lycka
och oersättligaste förluster.
Dessa bägge voro Agnes Drake och Vanloo.
Gustaf Drake hade funnit större behag uti att
betrakta sångerskan än lyssna till sången, hvars känslopjunk
han ej förstod. Kall för kvinnlig skönhet, förvånades han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
