Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Två möten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Hvad skulle det tjäna till? Jag har ju aldrig nekat
att uppfylla din begäran? Jag sade bara, att jag tycker
mer om att hoppa i sjön... jag menade om sommaren, då
vattnet är varmt och man kan få sig ett godt bad.
– Vill du gå?
– Ja, om du blir god igen, min lilla Johanna. Så
vänd dig nu om och se på mig med dina vänliga blickar!... Ja,
alldeles så!... Nu är jag färdig att gå, men först skall du
tala om det där, som du lofvade meddela mig i förtroende...
– Jo, vet du, Petrus, sade Johanna i hviskande ton
och lade sin hand på ynglingens arm, – fröken Maria
har länge varit underlig till lynnet, fastän ingen annan
än jag märkt det. Då hon är i sällskap, visar hon sig
glad och munter, helst då unge herr Adolf är närvarande,
men då hon om kvällarne är ensam i sin kammare... ack du,
jag kan icke säga, huru sorgsen hon då är...
– Gråter hon, Johanna?
– Nej, du, hon gråter icke, ty hennes ögon äro så
sorgsna, att de icke kunna gråta, Hon sitter tyst och
blek och stilla och låter mig sköta sig som ett barn, då
jag skall kläda af henne. Jag söker ibland muntra henne
med glada ord, men jag tror knappt, att hon ens hör,
hvad jag säger. I förgår kväll, då jag kom in i hennes
rum, hade hon öppnat fönstret, fast det var grufligt kallt,
och stod och stirrade ut i mörkret...
– Jag undrar rätt, hvad hon då såg på? sade
Petrus.
– Hon såg visst på ingenting, men jag stängde fönstret
och frågade, om fröken ville taga lifvet af sig, eftersom
hon utsatte sig på det viset för vinterkylan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
