Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Två möten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
– Hvad svarade hon på det?
– Hon svarade ingenting, utan kastade sig i sängen
och gömde sitt ansikte i hufvudkudden...
– Bevars väl, hon är galen, du Johanna...
– Och så låg hon länge, och då hon ändtligen såg
upp, var hon blek som döden, och hennes ögon hade en
besynnerlig glans. Då kunde jag icke hålla mig längre,
utan satte mig på stolen bredvid och grät. Jag förstod
då, att hennes hjärta är bedröfvadt intill döden af någon
sorg, som Gud gifvit henne. Men hon lade sin arm kring
min hals och frågade:
»Hvarför gråter du, Johanna?»
»Jag gråter, därför att fröken är så ledsen»,
svarade jag.
»Du är en god flicka, Johanna», sade hon, och torkade
själf bort mina tårar och log åt mig. »Men var icke
ledsen för min skull!» sade hon vidare; »jag har hjärtesorg,
men den skall snart gå öfver.»
– Sedan vardt hon litet gladare och började tala
om dig, Petrus...
– Om mig? inföll Petrus, icke litet öfverraskad och
stolt. – Hvad sade hon, Johanna?
– Hon frågade, om jag älskade dig uppriktigt och
af allt mitt hjärta...
– Du svarade naturligtvis: kära fröken, hvilken
flicka kan annat än älska Petrus?
– Nej, genmälde Johanna; – jag svarade: Gud
skall veta, att Petrus är en ful pojke och färdig till all
odygd, men ändå, min goda fröken, har mitt hjärta fäst
sig vid ingen annan, och jag kan aldrig låta bli att älska
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
